När jag skulle starta eget var det ingen som trodde på mig. Jag blev avrådd av alla. Mina föräldrar, mina vänner, mina vänners föräldrar… Alla var negativa. Ingen trodde att jag skulle klara av det.
Jag var ju bara 19 år, hade ingen utbildning och ingen företagarbakgrund i familjen. ”Du kan inte starta eget, du måste ha ett riktigt jobb”, var det som jag hela tiden fick höra. Till en början lät jag mig inte nedslås. Jag var rent av obstinat och tackade nej till både jobberbjudanden och en utbildningsplats på Handels. Jag brann för min idé. En idé som hade fötts efter att ha blivit nerdrogad på krogen. Jag klarade mig undan ett värre öde tack vare att mina vänner tog hand om mig. Men dagen efter läste jag i tidningen om fem andra nerdrogade tjejer som dessutom hade blivit våldtagna. Tanken slog mig som en blixt från en obehagligt klar himmel: ”Herregud, det kunde ha varit jag!”
Efter det satte jag mig och började leta efter självförsvarsprodukter på nätet. Av en slump hittade jag en som jag kunde köpa loss rättigheterna till. Det skulle jag göra, tänkte jag. Jag skulle starta ett företag och sälja den där självförsvarsprodukten. Företaget skulle heta Bodyguard. Jag tog med min idé till ett hjälpcenter för nyföretagande. Där om någonstans borde jag ju få lite uppmuntran.
Till min förvåning blev det precis tvärtom. Jag fick tala med en man som inte alls tyckte att stackars lilla jag skulle ge mig in i den grymma företagarvärlden. Om jag någon gång skulle starta eget så var det bäst att jag läste på Handels först. Det var nästan så att jag fick en avhyvling för att jag ens hade tänkt tanken och han rundade av med en skarp varning: ”Tänk efter. Affärsvärlden är en hård värld. Det är ingen lek.”
Den avhyvlingen tog hårt. För om till och med en organisation som är till för att få fram fler entreprenörer inte trodde på mig, vem skulle då göra det? Kanske var det bäst att låta bli trots allt. Kanske var det bästa att plugga några år på Handels och skaffa sig ett ”riktigt jobb”.
Bedrövad tog jag med mig mina uppgivna tankar hem till min morbror Magnus Örtorp. Magnus var en erfaren företagare själv. Han hade varit med och startat upp en av Göteborgs största advokatbyråer. Egentligen var det meningen att han skulle hjälpa mig med lite pappersexercis för att jag skulle komma igång, men nu var det ingen idé längre tyckte jag. Jag skulle inte klara det. Det hade jag fått bekräftat nu.
”Det är nog ingen idé. Det är lika bra att jag lägger ner. Det är väl bäst att jag läser på Handels i alla fall”, sa jag och satt och surade vid hans köksbord.
”Äh”, sa Magnus. ”Den där tegelbyggnaden står kvar.”
Magnus såg på mig. Han såg min besvikelse och att jag egentligen fortfarande brann för min affärsidé och fortsatte: ”Du ska satsa på din idé. Tänk på att som anställd kan du sträva efter tre procents löneförhöjning. Som din egen kan du sträva efter 300 procent!”
Han gjorde klart för mig att jag inte skulle bry mig om vad alla andra sa och trodde. Det viktigaste var att jag trodde på mig själv. Efter det tändes min låga igen. Den här gången på riktigt allvar. Det var jag som skulle tro på mig själv! Vad andra sa spelade ingen roll längre, jag skulle satsa. Jag tänkte inte bli någon som i framtiden skulle sparka på en lyktstolpe och känna ånger över att jag inte vågade.
Tanken slog mig som en blixt från en obehagligt klar himmel: ”Herregud, det kunde ha varit jag!”
Så jag vågade och det gick hur bra som helst. Nu, fyra år senare, har jag hunnit starta tre företag till, trots att det är ”en hård affärsvärld” och jag är en ”ung och oerfaren kvinna”. Tack vare Magnus ord gör jag idag det jag brinner för. Han har betytt otroligt mycket. Utan hans bekräftelse och stöd och närvaro vet jag inte hur det hade gått. Och fortfarande vet jag att han finns där om någonting händer. Oftast behövs det inte, men bara att veta att han finns ett stenkast bort känns betydelsefullt.
Therese Albrechtsson, serieentreprenör, grundare av Bodyguard, ägare till Albrechtson holding/Greyzone och Iboards, Göteborg
bild: friköpt för användning ok enligt TA
Lämna en kommentar