Jag arbetar inom demensvården, ett arbete som många gånger är ganska påfrestande, men också väldigt stimulerande. I vår dagverksamhet finns en dam, som i yngre dagar bott i närheten av där jag nu bor, långt ute på landet. Vi pratar mycket om människorna som bott och bor i vår by, människor som den gamla damen känner sen ungdomen. Detta hade jag ”nystat” upp i tidigare samtal.
Så en dag blev det bestämt att vår verksamhet skulle göra en heldagsutflykt hem till mig på landet. Den gamla damen fick åka med mig och på väg mot byn tog jag av vid en gård där jag visste att damen hade bekanta. Där på gården stod bonden och naturligtvis fick hon stanna och prata med honom. Det blev ett kärt möte för dem båda. Efter mötet tyckte båda två att den andra blivit väldigt gammal. Härligt! Därefter for vi hem till mig för att äta medhavd lunch. När vi satt i trädgården sa damen att hennes föräldrar är begravda på kyrkogården en mil bort, men att det var väldigt länge sedan hon besökte graven. Jag sa att vi kan åka vägen förbi kyrkogården när vi åker hem.
”Men jag har inga blommor”, sa hon.
”Titta dig runt i min trädgård, där finns blommor du kan plocka”, sa jag. Sagt och gjort.
Vi plockade blommor och for till kyrkogården. Väl framme gick hon trots sitt svåra demenshandikapp direkt fram till sina föräldrars grav. När hon stod vid graven rann tårarna, både på henne och mig. Det var otroligt starkt.
Hon sa att det hade varit en fantastisk dag, men plötsligt lade hon pannan i veck och sa:
”För vem ska jag berätta detta?” Ja, det är en fråga man kan ställa sig när man är gammal. Då finns inte många av ens vänner kvar.
Varje gång jag är på kyrkogården tänker jag på den gamla damen. Tänk att jag fick vara med om att ge henne en så fin dag. Den dagen hade jag kunnat arbeta gratis för, den gav så mycket i mitt hjärta. Och den gamla damen kunde berätta för mig om människor som bott i mina hemtrakter tidigare. Livet är ett givande och tagande.
Agneta, 56 år, undersköterska, Strängnäs
Lämna en kommentar