Som nykommen flykting till Sverige var jag verkligen vilsen i tillvaron. Jag visste varken ut eller in och det var svårt att ha några förhoppningar om framtiden. Det var i början på 90-talet, mitt i en lågkonjunktur och när arbetslösheten var som värst i Sverige.

Utsikterna var verkligen dystra. Efter avslutad språkutbildning behövde jag en arbetsplats som var beredd att låta mig visa vad jag kunde som utländskt utbildad arkitekt. Men sådana arbetsplatser fanns inte då. I synnerhet inte om det skulle innebära kostnader för arbetsplatsen. För att hitta en lösning krävdes någonting extra. Den som till sist löste knuten var min handläggare på arbetsförmedlingen.

På ett möte diskuterade vi att enda chansen för mig att få sätta min fot på ett arkitektkontor var att arbetsgivaren inte behövde betala för det. Under samtalet kom vi in på en gammal krigsskada jag har. En skada som gör att jag hör sämre på ena örat. Plötsligt fick min handläggare en snilleblixt och utbrast på ren östgötska:

”Det är så systemet fungerar. Ska du ha en chans till arbete så måste du fan i mig höra mindre bra. Uppfattat!”

Denna mening är den mest betydelsefulla som har sagts till mig i Sverige i fråga om mitt arbete. Meningen innebar att jag sedan dess, med undantag för mindre avbrott, haft möjlighet till en yrkeskarriär som 85 procent av jordens befolkning avundas mig. Jag har världens roligaste jobb, försörjer mig själv, min fru och mina två döttrar och är med och bidrar till den allmänna välfärden.
ALI HAJAR  47 ÅR  PLANARKITEKT  LINKÖPING

Den här berättelsen är publicerad i boken Presentboken Du är betydelsefull där du hittar en rad inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik