Vi hade klätt oss i svart – jag och min kompanjon. Svart var färgen för estetik, intellekt och konstnärens svårmod. Svart var neutralt och professionellt ansåg vi, och vi var unga och behövde inge en respektfull ton.

Det kan hända att en av oss hade polokrage. Vi hade visat våra pass och identifierats i receptionen för att bli hämtade av en bredaxlad vakt som ledde oss över det blanka marmorgolvet och några våningar upp.

Nu satt vi i soffan framför generalkommissarien. Några dagar tidigare hade jag sett en notis i DN och ringt upp generalkommissarien och frågat om vi fick komma och presentera en idé. En idé som vi vid stunden inte hade, men vi hade ju många små idéer som säkert skulle bli en stor. Till min förvåning hade han välkomnat oss redan nästa vardag. Och nu satt han avslappnat och ville lyssna på oss. Vi drog ett djupt andetag och började berätta, likt två ivriga jordekorrar, vi delade vår vision, idé och upplägg för konstprojektet som skulle platsa i den svenska paviljongen på världsutställningen.

Han trodde på oss. Han trodde på oss och våra idéer.

Det blev ingen tre sekunders tystnad efter presentationen som det brukar bli, den lilla stunden som är helt tom av sinnesintryck, varken positiva eller negativa. De där tre sekunderna som inte avslöjar något. Göran Löfdahl log ett varmt leende och sa med sin djupa stämma: ”Javisst, ni får gärna köra det här projektet, men ni får ordna sponsring själva”.

Vi var nybakade företagare och hade legat på jäsning ett bra tag, men vi hade ännu inte gräddat en enda idé. Vår idé att sälja ljud är en smal nisch. Vi hade tidigare gjort en presentation till Storbritannien och de gillade våra upplägg, men vi kom försent till deras event. Så kom det sig att vårt företags första uppdrag blev ett uppdrag för den svenska paviljongen på världsutställningen. Och visst är det ett utmärkt första jobb, vi fick en bra start och referens.

Men det var inte det som var det viktiga – generalkommissarien hade tagit oss på allvar, tyckt om vår idé och gav oss utrymme. Han trodde på oss. Han trodde på oss och våra idéer. Och detta murade en solid grund för att ”Allt är möjligt” hos mig, en grund som har förädlats med tidens gång. Det var verkligen rätt bekräftelse i rätt tid för mig. Tusen tack Göran Löfdahl.
Henrietta Schönenstern, projektledare Ambassadörer för kvinnors företagande Tillväxtverket, Stockholm

Henrietta Schönenstern är projektledare Ambassadörer för kvinnors företagande. Läs mer om Henrietta och projeketet här: http://www.ambassadorer.se/user/henrietta-schonenstern-1