Om det inte hade varit för min fröken i Koppersskolan i Stenungsund så är jag övertygad om att mitt liv hade sett ganska annorlunda ut idag.

Att jag är född sent i december tror jag inte hade så stor påverkan på min skolgång som min oförmåga att kontrollera kroppstemperaturen. När solen lyste in i klassrummet precis vid

Tjörnbrons fäste och det blev varmt kunde jag helt enkelt inte koncentrera mig. Jag måste nog ha stört en hel del, men det är inget som jag kommer ihåg. Vad jag däremot kommer ihåg är hur myrorna inuti mig snabbt spred sig och att det var det enda som jag kunde tänka på. Då fick skolan komma i andra hand.

På 60-talet när jag gick i skolan var man väldigt pigg på att ställa diagnoser och testa barn. Även jag testades. En varm och solig dag. Mina testresultat var inte särskilt lysande och enligt dem borde jag snabbt som ögat föras över till den så kallade läsklassen (hjälpklassen, i dagligt tal). Men min fröken, Birgitta Kejer stred med skolledningen så att jag skulle få gå kvar i min klass. Efter mycket om och men vann hon till slut. Birgitta fick lova att ta det personliga ansvaret om jag misslyckades i skolan.

Birgitta var en lyssnande och inkännande ung kvinna med tillräckligt skinn på näsan för att våga stå på sig mot skolledningen och mot byråkratin för det som hon ansåg vara barnens bästa.

Jag tror att hon utgjorde skillnaden mellan framgång och misslyckande för många barn, inte bara mig. Jag fick en tilltro till min egen betydelse av Birgitta. För det är jag henne evigt tacksam.

Anna Smedberg 41 år, specialpedagog, Ulricehamn

Den här berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.