Jag jobbade under några år på en av infektionsavdelningarna vid Danderyds sjukhus. Vi var ett mycket härligt gäng som arbetade på ett strålande sätt tillsammans.
Vår avdelningsföreståndare, Kurt, var en mycket speciell man som hade en stor lyhördhet och visdom. Detta var i början av den svåra sjukdomen hiv och aids. Då visste ingen riktigt hur sjukdomen smittade och det fanns inte många behandlingsmetoder. På min avdelning hade vi några patienter med sjukdomen och en av dem kallar jag här ’Magnus’.
Magnus var homosexuell och mycket illa däran, han hade hiv som hade brutit ut i aids.
Han hade gått igenom mycket i sitt liv och sedan han talat om för sin omgivning att han älskade män hade det blivit en stor förändring i livet för honom. Hans familj klarade inte av att hantera hans sexuella läggning och tog avstånd ifrån honom. Även många av hans vänner lämnade honom efter att han berättat om sin kärlek och när det blev känt att han fått hiv blev rädslan ännu större att träffa honom. Rädslan för det okända och rädslan för att smittas.
Han kände sig ibland mycket ensam på sitt rum och naturligtvis satt vi i personalen ofta hos honom. Magnus stora kärlek kom på besök så ofta han kunde. Det gnistrade i deras ögon när de såg på varandra, det fanns stor värme och kärlek mellan dem.
För mig som då var 18 år snurrade mycket tankar och känslor omkring, speciellt när det gällde den homosexuella kärleken.
Hur kunde män älska män? En dag sa Magnus till mig med den vänliga ton han hade:
”Anneli, sätt dig ned en stund så vi får talas vid. Jag ser att du behöver det.”
Vi pratade i någon timme om livet i stort och om kärlek och homosexualitet. Det blev ett samtal med mycket skratt och tårar. Han talade om sin rädsla för döden, men också om att han var nöjd med att han, i slutet av sitt liv, följt sitt hjärta och inte spelat någon person som andra ville att han skulle vara.
Det blev några av de viktigaste timmarna i mitt liv. Ett samtal där jag fick bolla tankar om livet och vikten av att följa sitt hjärta. Det kan vara obekvämt för vissa i din omgivning, familjen och vännerna. Men när du ska leva med dig själv hela livet gäller det att kunna se dig i spegeln och stå för den du är och vad du gör.
Alla behöver vi kärlek i våra liv och vem vi känner denna kärlek till, man eller kvinna, det är upp till var och en. När samtalet började lida mot sitt slut tog jag Magnus hand och vi kramade varandra och jag tackade honom för en underbar stund och för hans öppenhet.
Magnus slutade sina dagar någon månad efter. Det smärtar fortfarande att en sådan underbar människa fick lämna detta liv. Men en sak är säker, Magnus hade följt sitt hjärta i livet och ångrade inget. Han hade levt det liv han ville och han hade fått uppleva det som var viktigast av allt, kärleken.
”Kärleken är det enda som blir större när man slösar med den”
Richarda Huch
Anneli, 36 år, undersköterska/riksdagsledamot, Rättvik
Lämna en kommentar