När jag var 15 år i mitten av 80-talet gick jag på Stavsborgsskolan i Älta. En dag när min klass kom hem från en klassresa till fjällen såg jag till min förvåning att min pappas bil stod parkerad vid skolan.

Jag blev så glad att den jag älskade mest i hela världen hade tagit sig tid att hämta mig, min pappa. Han sa inte så mycket utan vi packade in väskorna där bak och började den korta bilresan hem. När vi nästan var framme vid vår villa sa han bara: ”Jag lämnar er nu, jag flyttar”. Jag steg ur bilen och började gå uppfarten upp mot vårat hus och hörde hur han åkte därifrån. Det är det värsta ögonblicket i mitt liv. Den person som jag såg upp till och beundrade så mycket lämnade mig plötsligt, vilket svek!

Just då förstod jag inte hur mycket den händelsen skulle påverka mig under åren som kom, det är först i dag, 15 år senare, som jag kan förstå att det som hände då formade mig till den jag är i dag.

Till saken hör att jag och min pappa stod varandra väldigt nära, min storasyster tydde sig till mamma och jag till pappa. Vi gjorde allt ihop, alltifrån idrott till städningen hemma. Efter att pappa flyttat blev jag fruktansvärt elak mot min mamma, antagligen skyllde jag allt på henne.

Från att ha haft gott självförtroende och varit trevlig mot de flesta, blev jag uppkäftig och stöddig mot folk omkring mig. Speciellt i skolan. Jag minns så väl ett tillfälle när jag kom in i klassrummet för att ha samhällsorientering. Min lärare, Ingemar Karlsson, gav oss en hemläxa på ett antal sidor och talade om att vi senare skulle få prov på det. Jag sa något i stil med att det skiter jag i. Ingemar rörde inte en min, utan tittade bara på mig. Så kom den dagen då vi skulle förhöras och jag stannade hemma. Jag satt på mitt rum med stängd dörr då någon knackade. Jag tog för givet att det var min mamma och jag sa till henne att gå därifrån. Men dörren öppnades och till min förvåning stod Ingemar där. Jag vet inte hur länge han stannade eller vad han sa, men på något sätt rann allting ur mig. Han såg rakt igenom min kaxiga fasad och tog reda på vad det var med mig.

Efter den dagen vände det. Precis i samma veva som min pappa beslöt sig för att flytta var det dags att välja vilken linje man ville gå på gymnasiet. Ingemar berättade att han tagit reda på en praktisk utbildning som han trodde skulle passa mig, han till och med erbjöd sig att följa med mig till skolan för att se hur det såg ut där och kanske få träffa någon lärare på Grafiska skolan. På den vägen är det. Som han trott så passade utbildningen i tryckmedia mig precis.

Tack vare utbildningen har jag haft många olika intressanta jobb där jag lärt mig mycket, några år inom televisionen. I dag har jag fast anställning som teknisk illustratör. Hade det inte varit för min lärare Ingemar Karlsson hade jag inte varit den jag är i dag.

Jag sänder ofta en tacksamhetens tanke till Sveriges underbaraste lärare, Ingemar Karlsson.
Annelie Lindbergh 30 år, teknisk illustratör, Stockholm

Lyssna Han var min bästa rådgivare

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Lärare gör skillnad (utgiven 2010) där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik
Berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.