I skolan var jag mesig, ett gränsfall till att bli mobbad. Jag var inte bra på någonting. Kunde inte hoppa långt, inte springa fort och jag hade ingen bollkänsla. Men på helgerna och på sommarloven när jag var på Apelgårdens ridläger i Hyssna, ja då kom jag in i den där andra världen. Där hade jag kompisar och jag slutade vara den där mesen som jag var i skolan. När jag var 15 år frågade Oskar, han som drev verksamheten, om jag ville bli lägerledare.
Jag sa ja och fick gå en kort kurs för ridlägerledare på Strömsholm. Det förändrade mig som person. Plötsligt blev jag en som vågade ta för sig. Oskar var kanske inte en god ledare rätt igenom. Gården sköttes inte alltid helt perfekt och han drack lite för mycket ibland. Men han lyckades ändå få oss att känna oss viktiga. På Apelgården kände jag att jag dög och att jag var bra på något. Jag var viktig. Hade jag inte fått bli viktig på Apelgården hade jag nog fortsatt leva ett liv i skymundan. Nu lever jag det liv jag själv valt och jag tänker ofta på Oskar med tacksamhet.
ANNIKA GRUNDBERG 41 ÅR, JOURNALIST, HÖVIKSNÄS
Lämna en kommentar