Han talade på ett sätt som inte gick att väja för. Det fanns en kombinerad styrka och innerlighet i hans röst. Han krävde och uppmuntrade på samma gång.

”Du ska inte stå i mål. Då lär du dig aldrig”, sa han.

Året var 1956. Det var nyårshelg. Jag var i 11-årsåldern och jag hade ännu inte lärt mig att åka skridskor ordentligt. Morfar och mormor hade kommit ner från Hälsingland och nu stod morfar och manade på mig vid skridskobanan i Midsommarkransen utanför Stockholm. Han ville att jag skulle lära mig åka skridskor som det tillkom en pojke med rötter i bandyns Hälsingland.

”Du måste våga börja åka och inte stå still. Du måste försöka”, sa han. ”Åk mer sittande med breda ben. Åk inte upprätt som stockholmarna. De har fel stil och de kan aldrig bli snabba.” Jag kände att han hade helt rätt, men det var ändå svårt att ta det han sa till sig. Det var inte lätt att lämna målet och stappla ut på glansisen till de andra, de som redan var snabba och kvicka. I målet hade jag ju kunnat stå stilla och slänga mig efter en puck, eller en bandyboll. Där var jag skyddad. Men min morfar fick mig att våga lära mig åka skridskor. Så småningom blev jag faktiskt en riktig snabbskrinnare och jag har genom åren spelat många matcher i ishockey. Den här händelsen med morfar påverkade mig för resten av livet. Jag lärde mig att, även om uppgiften verkar övermäktig, gäller det att aldrig ge upp.

Jag lärde mig att, som vuxen, alltid försöka ge barn och ungdomar samma mod som min morfar gav mig den där dagen. Dessutom lärde jag mig vikten av att alltid se till att ha bästa möjliga utrustning. De gamla bandyrören jag hade haft innan hade varit flera nummer för stora. När jag väl hade lärt mig att åka skridskor sparade jag ihop till ett par nya, de satt som gjutna på fötterna.
BILL SUND 63 ÅR, professor, VÄRMDÖ