Tidernas främste tennistränare hette Harry Hopman och kom från Glebe i Australien. Totalt förde han sin ”kängurunation” till 16 triumfer i Davis Cup. 15 av fullträffarna noterades under perioden 1950-67 då Australien oavbrutet figurerade i finalerna i idrottsvärldens viktigaste lagtävling. Stor del av framgången tillskrevs Hopmans taktiska förmåga.

En av de många skräckslagna motståndarna uttryckte det så här träffande: ”Med Harry Hopman i kaptensstolen leder Australien med 15-0 i varje game redan innan matchen ens har startat!”

Jag hade förmånen att intervjua denne legendariske tennismagiker vid flera tillfällen och blev lika fascinerad varje gång han öppnade munnen för leverans av nya visdomsord.

Mitt första möte med honom ägde rum en kulen sensommardag i Båstad 1964. Sverige hade genom tandemparet Ulf Schmidt-Jan-Erik Lundqvist upplevt en strålande Davis Cup-säsong och avancerat till interzonspel mot Australien. Det var den dittills utan diskussion viktigaste Davis Cup-matchen på svensk mark och intresset var enormt. Spekulationerna om hemmaseger vilade på två vinster mot gästernas andreman Fred Stolle samt att någon av hemmaspelarna skulle rå på världsettan Roy Emerson. 1964 tillämpades fortfarande principen om fri lottning i cupen, och när proceduren genomfördes drogs ländernas ettor Lundqvist och Emerson som första paret ut. Nyckelmatch direkt, således.

Vädret verkade vara gynnsamt för värdlandet. Alla var överens om att en regntung bana onekligen passade Lundqvist bättre än den attackvillige Emerson. För att ytterligare förbättra de svenska villkoren beordrades vattning av centrecourten kvällen före matchen. Men innan strålarna träffade gruset dök Hopman upp ur skumrasket och gjorde stopptecken.

Hopman hade anat att svenskarna skulle hitta på något och fick rätt i sin farhåga. Med sig hade han därför en färsk väderprognos som gav vid handen att det förelåg uppenbar regnrisk dagen därpå. ”Så det finns inget skäl att vattna banan”, hävdade han.

Han som brukade kallas “mannen med en rävfarm bakom vartdera örat” fick förstås rätt. När det så var dags för spel visade det sig som väntat att Emerson hade svårt. Han fick inget fäste på det hala underlaget och passerades ideligen av smarta slag från bollbegåvningen Lundqvist, som lätt vann de två första seten. I början av tredje tröstade Hopman sin nedslagne spelare.

”Roy, min son”, sa han. ”Titta på himlen. Ser du att molnen spricker upp. Snart är solen här, och då får du den bana du önskat dig. Så ge inte upp. Jobba vidare.”

Emerson fick nytt mod och lyckades vända matchen, trots att han låg under med 5-2 i femte och avgörande set. Och Australien vann så småningom hela landskampen med 5-0. Om Emerson betvingat Lundqvist utan Hopmans eminenta hjälp?

Tillåt mig tvivla. Vari låg då storheten hos Hopman? Själv ansåg han att det egentligen var ganska enkelt. Han beskrev för mig att det bara handlade om två saker:

1) Att komma till uppgifterna så välpreparerad som möjligt, både fysiskt och mentalt.

”Kör gärna några extra doser träning för att vara säker på att orka när det drar ihop sig till matcher.”

2) Att koncentrera sig på en sak i sänder.

”Jag tutar i samma saker i alla mina spelare. Glöm poängen i samma ögonblick som den är avslutad. Att tjafsa om domslut eller gnälla över misstag gör ingen nytta. Rikta istället in all uppmärksamhet på den kommande bollen. Och när den är spelad överflyttas allting på nästa poäng. Och så vidare.”

Låter det enkelt? Kanske. Åtminstone i teorin.

Hur som helst: Mina möten med den legendariske australiern betydde åtskilligt för mig. Av Harry Hopman lärde jag mig att man inte får någonting gratis, utan det gäller att arbeta för framgången. Det är en såpass uppenbar maxim att det kan tyckas förvånande att vissa idrottsutövare struntar i att anamma den.
BJÖRN HELLBERG, 67 ÅR, FÖRFATTARE/JOURNALIST, LAHOLM