Jag arbetade som ung, nybliven ansvarig läkare på Gislaveds sjukstuga som fungerade som ett litet sjukhus. Sedan en vecka vårdades på sjukstugan en medelålders man med en svår hjärtinfarkt. Medicinkliniken vid Värnamo lasarett hade konsulterats och ansåg inte att man hade något mer att erbjuda utöver den vård han redan fick. Plötsligt dog mannen och efter några minuter infann jag mig.
Han hade ingen andning eller hjärtverksamhet och var således kliniskt död. Vid denna tid i mitten av 50-talet, kände man inte till upplivningsförsök, typ mun-till-mun-andning, yttre hjärtkompression eller defibrillatorbehandling.
Hustrun stod vid mannens sida och grät. Jag vände mig mot henne för att beklaga sorgen och samtidigt lade jag min öppna hand på mannens bröst. Då hände det. Jag kände hjärtat hoppa till ett par gånger och därefter slog det jämnt och lugnt.
Mannen vaknade så småningom och trodde att han sovit. Han levde ytterligare tre år innan han dog akut under en promenad.
För mig som läkare innebar denna händelse något av en livskris. Jag kunde inte riktigt komma ifrån att jag på något sätt, genom handpåläggning, bokstavligt talat hade väckt mannen till liv. Jag hade utfört ett ”underverk” och förstod inte hur. Idag vet jag bättre. Genom att bulta på bröstkorgen kan man någon gång få igång ett hjärta som stannat och min hand hade tydligen fungerat på samma sätt.
Bo, 83 år, pensionerad läkare, Gislaved
Lämna en kommentar