Jag måste få berätta om en man som fick mig att smälta en sommar när jag vikarierade som kommunsköterska. Han heter Elis, är nästan blind och är en pojke på 94 år. En underbar människa med fåror och rynkor i ansiktet som livet ristat dit.
Sorger, bekymmer och glädjeämnen hade format denne man till den han var idag.
När jag träffade honom bodde han kvar i sitt hem, han var änkeman sedan många år och med ett långt och hårt liv som fiskare bakom sig. En fantastiskt ödmjuk och humoristisk man med glimten i ögat.
I mitt arbete ingick att åka hem till dem som behövde hjälp med medicin, sprutor eller omläggningar i hemmet. Elis hade problem med en tå som inte ville läka och min uppgift var att lägga om den onda tån och försöka få bort smärtan. Under veckorna som jag var där pratade och skrattade vi mycket, men vi pratade även om allvarliga saker. Och en vacker dag var tån bra och jag sa till Elis att jag nog inte behövde komma mer till honom, nu räckte det med hemtjänsten, som kom morgon och kväll med mat. Då tittade Elis illmarigt på mig och sa: ”Då får jag la´ upp å gå i natt och sparka i spisen så hårt jag kan, så tåa går sönder igen!”
Och så sa han att det var inte bara en bra omläggning av hans tå som gjort att den läkt, utan han var övertygad om att mitt sällskap och alla goda skratt gjort att läkningen fungerat så bra. Gissa om det värmde och om jag kramade honom extra länge.
Britt Maria, 50 år, undersköterska/massör, Varberg
Lämna en kommentar