När min pappa insåg att han var på väg att dö tog han direkt upp det med sin läkare. Han bemöttes med stor respekt och respons. Hans inre organ började ge upp i samband med lungemfysemet, medan hans huvud var helt intakt. Pappa bad att få sluta med alla 16 medicinerna på en enda gång.

Läkaren på ”Löwets” geriatrisk avdelning hade lärt känna min pappas sätt att fungera – rakt på sak, intelligent med humor, men också med en stor dödsångest. Läkaren visste precis hur han skulle bemöta detta så att pappa skulle bli så nöjd som möjligt. Till exempel fick han äta precis hur han ville, ett kilo apelsiner kunde vara enda födan en dag.

Efter att pappa slutade med all medicin utom kortisonet tog det bara tre veckor innan läkaren hastigt kallade på min mamma och oss tre syskon.

Läkaren berättade för oss hur det skulle fungera under slutskedet. Nu var det bara smärtstillande som gällde och vi var välkomna att stanna hela tiden, mat skulle vi få på plats. Vidare berättade läkaren att det sista som lämnar en människa före döden är hörseln.

”Så tänk på vad ni pratar om i rummet, umgås och diskutera i den glada ton ni brukar, det skapar lugn och trygghet och gå aldrig ut alla samtidigt från rummet”, sa han bland annat.

När vi ville koppla bort droppet, som ändå knappt droppade och pappa var djupt medvetslös, fick vi på nytt ha ett samtal med läkaren. Min pappas död blev så fin den kan bli på sjukhus med hela familjen omkring sig och en mycket stödjande och diskret sjukhuspersonal.

Efter att pappa dragit sitt sista andetag och blivit iordninggjord var vi kvar i flera timmar. Ett nödvändigt långsamt första avsked. Jag kan beskriva varje minut av detta skeende från det att vi kallades till ’Löwet’ till vi åkte hem kl. 05.00 på morgonen två och ett halvt dygn senare, och det var ändå över nio år sedan. Trots den oundvikliga, och i mina ögon alltför tidiga döden, blev pappas sista tid på ’Löwet’ ändå ett slags ljust minne.
Britt-Marie, skribent, Sigtuna