Min make och jag flyttade till Upplands Väsby i december 1984 som pensionärer. Vi drömde om några goda år trots att problemen med Alzheimers sjukdom skalade av mer och mer av min makes identitet. Redan 1986 tvingades vi ge upp och söka oss till Löwenströmska sjukhusets geriatriska avdelning, som kom att bli hans hem under sju års tid. Det kunde ha blivit en tröstlös upplevelse. Men det blev det inte, mycket tack vare översköterskan Birgitta Westerberg, som lyckades få alla i sin omgivning att agera som medmänniskor. Bara jag kom innanför dörren kändes den varma atmosfären och jag upplevde en varm, ljus gemenskap och hemkänsla.
Jag minns med glädje alla fester som även jag fick delta i. På julen när gubbarna, fint uppklädda och med tomteluvor på hjässan, satt vid dukat bord med vita dukar och vackra jullöpare, faten fyllda med god och traditionell julmat, där inget saknades. Gran och ljus var tända och i bakgrunden kända och kära gamla julsånger.
Birgitta hade vilja och förmåga att ordna det trivsamt för alla. Hon hade inrett ett särskilt rum som gick i blått och vitt genomgående; med vackert mönstrade gardiner och blommor i fönstren. Där dukades till kaffe med servisen ’Blå Blom’, och bjöds på hemgjorda tårtor och dopp till större födelsedagar, där även vi anhöriga var välkomna. För egen del kände jag mig alltid välkommen och tillhörande gänget. Vi var en hel familj.
Jag minns också bussfärden till Waldemarsudde där vi i gröngräset satt i rullstolar eller medtagna fällstolar och njöt av sill och potatis och annat gott. Syster Birgitta försvann, men kom strax tillbaka med famnen full av glasspinnar som hon delade ut till hela sällskapet. Eller den gången när en i personalen bjöd alla som orkade hem till sitt hus på landet och där trakterade gamlingarna hela dagen. Eller när ett av biträdena som jobbat på avdelningen i 18 år på eget bevåg ställde sig och gräddade våfflor till kaffet för att pigga upp hela avdelningen. Gissa om det blev uppskattat.
Jag var där praktiskt taget varenda dag under de sju åren som jag hade förmånen att ha min make i deras vård. Det blev vårt andra hem. Och jag brukade alltid säga, att jag för egen del inte alls gruvade mig för att själv hamna där. Kontakten med Birgitta och ”flickorna” lever vidare än idag. Vi träffas hos varandra och pratar gamla minnen.
Britta, 87 år, pensionär, Upplands Väsby
Lämna en kommentar