Året var 1994 och jag satt som vanligt framför teven och störde mig på hur samhället styrdes. Jag rent av ropade i frustration till människorna i rutan:

”Idioter! Det är inte så här ni ska göra. Fattar ni inte!

Plötsligt slog det mig vad jag höll på med. Att jag satt där och hade åsikter, men att ingen av de som borde höra mina åsikter gjorde det. Det var som att se sig själv utifrån med den självklara uppmaningen:

”Herregud, vill jag få en till en förändring måste jag bidra själv. Det duger inte att ha åsikter i tv-soffan.”

Medan jag hade ångan upp såg jag till att kontakta Folkpartiet. Jag hade tur och fick snabbt en plats som ersättare i Barn- och skolnämnden. Och redan på ett av de första mötena upplevde jag min kanske viktigaste lärdom.

Vi stod i begrepp att göra en ny upphandling av skolskjutsar och just den morgonen hade jag haft ett gräl med det bolag som körde min sons skolbuss. Jag förde med mig min privata ilska på mötet och sa lite surt utan att egentligen mena det:

”Vi ska inte upphandla någon skolskjuts av det bolaget i alla fall!”

Då vände sig nämndens ordförande Kajsa Hansson mot mig med stort allvar.

”Politik handlar inte om att se till sitt eget bästa utan att se till vad som är bäst för alla medborgare.”

Ilskan rann av mig. Det var en så enkel och samtidigt klok mening. Om ilskan gett mig kraften att bli politiker så var det Kajsa som nu gav mig insikten om att jag måste vara ödmjukhet inför uppdraget. Hon lärde mig att skilja på sak och person och det har jag haft hjälp av många gånger sedan dess.
Cathrin Larsson (FP) Gruppledare, Älvkarleby

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.