Jag hade precis avslutat dagens arbete som präst i Uppsala domkyrka och skulle bara göra ett privat ärende på sjukhusapoteket innan jag for hem till familjen. Då stötte jag ihop med en av sjukhusets läkare. Han var en av de äldre doktorerna, känd för att vara rätt tuff. När han fick syn på mig kom han fram och sa: ”Sådan tur att det finns präster!” Han berättade att han opererat hela förmiddagen och sedan suttit vid en döende patients sida under eftermiddagen. Nu var han hungrig och behövde komma ifrån ett tag, men oroade sig för att den gamle mannen skulle dö medan han var borta. ”Det går ju inte att beställa in extravak numera”, sa han.

”Kan du gå upp och sitta vid hans sida en stund?”

Självklart ville jag det. Jag fick mannens avdelning och rumsnummer, gick in och satte mig vid hans sida och höll hans hand. Den gamle mannens andning var ansträngd. Efter ett par timmar kom läkaren tillbaka. Samtidigt som han steg in genom dörren förstod vi båda att det snart var dags. Vi såg på varandra, sa ingenting utan satt tysta vid varsin sida om hans säng.

När den gamle mannen drog sitt sista andetag fick doktorn tårar i ögonen. Han berättade att mannen hade varit patient hos honom i många år och de hade utvecklat en fin relation. Efteråt pratade vi länge om hur jobbigt, men också hur oändligt meningsfullt, det kan vara att vara medmänniska. Händelsen gav mig hopp. Det var fint att få se att det trots hårda arbetsvillkor och trängd ekonomi hos sjukhusets personal finns plats för empati, värme och medmänsklighet.
Cecilia, 39 år, präst/riksdagsledamot, Uppsala