Som distriktssköterska hade jag fått i uppdrag att hjälpa Elsa med medicineringen. Hon hade en psykiatrisk diagnos och behövde hjälp att få en fulldelad dosett varje vecka för att kunna fungera i eget boende och sköta sig själv. När jag på tredje veckan knackade på för att lämna den fulla dosetten i utbyte mot den tomma, gläntade Elsa bara på dörren och bad mig gå därifrån eftersom hon ’hade slutat med tabletterna’. Hon var mycket bestämd och vägrade ta emot medicinen. Hon gjorde klart att hon inte ville ha mer med mig att göra.

Jag kunde inte göra mycket annat än att informera hennes läkare. När jag ringde honom och berättade att Elsa vägrade ta sin medicin var hans första fråga hur jag mådde och hur jag upplevde att hon inte ville släppa in mig och följa den ordination hon fått.

Jag blev helt förstummad av hans fråga: ”Hur jag mådde?”

Det värmde alldeles oerhört att han brydde sig om mig. Samtidigt gick det upp för mig att det ju egentligen är förskräckligt att man ska bli så förvånad över att någon bryr sig. Jag tänker fortfarande på detta efter flera år. Det blev aldrig att jag tackade honom då, men jag kände att jag måste berätta för honom hur mycket jag uppskattade det. När jag väl kom mig för att ringa upp, hade han tyvärr slutat, så det blev aldrig sagt.

Många av oss är nog lite dåliga på att visa arbetskamrater och kollegor uppskattning och stöd. Allt bara rullar på och var och en sköter sitt. Men den här händelsen väckte mig. Det är så lite som behövs för att göra någon glad. Jag lever inte alltid upp till det, men jag försöker.
Cecilia, 48 år, distriktssköterska, Hörby