Det finns två personer som betytt något alldeles extra för mig och min idrottskarriär. När jag var tolv år kunde jag knappt simma alls. Just det året hölls handikapp-VM i Göteborg. På den tiden var det inget stort evenemang och det var bara en lycklig slump att jag fick reda på det. Det föll sig nämligen så att de aktiva sov i en skola intill där jag bodde. Min mamma la märke till den märkliga ansamlingen av handikappade idrottsmän och tog reda på vad som försiggick.
Det slutade med att vi gick och tittade på tävlingarna och där fick jag upp ögonen på engelsmannen Peter Hull. Han var simmare och tävlade i klassen för de svårast handikappade. Han var helt outstanding och det trots att han hade vare sig armar eller ben!
Under resten av mästerskapet hängde jag mycket vid skolan där de höll till. Det var en mycket speciell upplevelse. Som rullstolsbunden hade jag ju prövat lite handikappidrotter tidigare. Lite Boccha, luftgevärsskytte och innebandy. Men då hade det inte riktigt varit idrott, utan mer ”deltagarnivå” på arrangemangen. När jag såg VM-deltagarna, så såg jag riktiga idrottsmän. Det var kort sagt första gången jag såg tävlingsinstinkten hos handikappade. De hade en hjärtlig, men rå attityd och skojade friskt om varandras handikapp. De hoppade på rullstolarnas bakhjul, upp och ner för trapporna. Det kändes som om det inte fanns någonting som de inte skulle klara. Det gick inte att komma längre ifrån att vara ett offer än dem. Men mest imponerad var jag förstås av Peter Hull. Jag träffade honom och fick prata med honom och han tittade på mig och sa:
”Om jag kan, så borde du också kunna.”
När tävlingarna var slut fick alla deltagare en plakett, med slogan på. Peter Hull gav mig sin plakett och den har jag fortfarande stående i prisskåpet bredvid mina främsta mästerskapsmedaljer från Paralympics och VM. Två veckor efter handikapp-VM började jag med simning. Det var ingen handikappförening jag gick med i, utan en vanlig simklubb, med en handikappsektion. Och jag fick en tränare som ställde krav direkt.
Hon heter Marie Nylander och hon sa redan från början att: ”här hjälper vi inte någon upp ur bassängen. Här får man ta sig upp själv.” Det betydde att varje gång man skulle upp ur vattnet, så måste man åtminstone försöka fixa det på egen hand. Det tog mig tre år, men till slut lyckades jag. Marie var fantastisk. Om hon inte tyckte att jag hade tränat tillräckligt intensivt sa hon att: ”nu har du tränat för dåligt, nu får du köra en timme till.” Det gjorde att jag automatiskt körde hårdare under den ordinarie träningstiden.
Marie fortsatte vara min tränare under resten av karriären och kom att betyda oerhört mycket, inte bara för självförtroendet och idrottsframgångarna, utan också för mitt privata liv. De muskler jag tränade upp när jag lärde mig att ta mig upp ur bassängen själv har jag fortfarande nytta av. Jag kan hoppa upp i en soffa själv och jag kan ta mig in i en bil på egen hand. Och faktum är att jag fortfarande är den ende av de paralympier som tävlar i min klass som kan ta sig upp ur en bassäng utan hjälp. Känslan att kunna göra det är minst lika stor som känslan att vinna VM-guld.
DAVID LEGA 35 ÅR, FÖRELÄSARE, GÖTEBORG
Lämna en kommentar