Just då fanns det bara gråt. Det var precis som att trycka på en knapp och jag kunde gråta i en hel timme eller två. Jag tror att en depression skiljer sig ganska mycket åt beroende på vad man är för typ av människa. För min del kändes det som att sitta i ett mörkt hål, ungefär som på botten av en torkad brunn. Det var så långt till ljuset att jag knappt såg det, och vem orkar klättra så långt när man är så trött? Jag hade nästan givit upp, men bara nästan. För jag klättrade ju upp till slut.
När jag fick diagnosen depression trodde jag inte på läkarna. Jag ville bara ha sömntabletter eftersom jag i princip inte hade sovit på en vecka och tyckte att det var obehagligt att vara på jobbet under sådana förhållanden. Så här efteråt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt det, men just då var jag mest orolig för att krocka företagsbilen.
Jag trivdes inte med den terapeut som tilldelats mig. Däremot kom jag ihåg mötet med kvinnan som skrev ut mina antidepressiva piller och sobrilen. Hon hette Susanna. Så jag frågade min terapeut om jag fick byta och han sa att han skulle fråga henne. Susanna var överläkare för psykiatrin och en mycket upptagen kvinna fick jag veta. Men nästa gång jag träffade terapeuten sa han att Susanna var villig att ta över mig, hon kom ihåg mig från tablettutskrivningen. Och jag kan säga att bara det var viktigt. Hon som var så upptagen kom ihåg mig, tråkig och eländig som jag var och framförallt kände mig.
Susanna är en lång och tjusig kvinna på nära 1.80. Hon har ett fint hörnrum högst upp i huset. Jag brukade sitta i den ena av hennes blå soffor och snyta upp ungefär ett paket näsdukar varje gång.
Vi träffades under ett års tid och skulle ha fortsatt med riktig terapi, men jag var tvungen att flytta på grund av mitt jobb. Men jag tänker fortfarande ofta på henne för jag litade på hennes omdöme. Hon var både tuff och snäll. Hon sa som det var, även det jag inte ville höra.
Och det finns några ord som jag alltid kommer att bära med mig, och som jag plockar fram när jag känner mig svag och sårbar. Jag ska tänka på, att allt det fina jag ser hos andra också finns hos mig, och att det bara är att sträcka ut handen och plocka tillbaka det.
Anonym kvinna, 30 år, journalist, Stockholm
Lämna en kommentar