Livet var turbulent och jag skulle gå min första amatörmatch i boxning. Naturligtvis borde jag vara fokuserad. I boxning måste man vara skärpt, annars är det kört. Annars kan man lika gärna strunta i att gå upp i ringen. Men jag kunde inte hjälpa det. De ofrivilliga tankarna gnagde envist runt inuti huvudet. Borde jag plugga? Eller borde jag ta ett vanligt jobb istället? Vilket var bäst nu? Vilket var bäst för framtiden?

Givetvis blandades detta upp en massa andra, ännu mer privata funderingar, som mer och mer grumlade min fokus. Dessutom hade jag en lång resa framför mig bara för att komma till tävlingarna. Sex timmar i en bil mellan Smedjebacken och Sundsvall, med nerverna på helspänn och en massa ovidkommande grubbel i bagaget. Jag var den enda boxaren som skulle tävla för BK Swing. Hur skulle jag klara av att gå upp i en boxningsring under de här omständigheterna?

Han tog all min oro på allvar och aldrig hände det att han viftade bort någonting av det jag sa.

Det skulle gå alldeles utmärkt visade det sig. Bakom ratten på vägen till Sundsvall satt min tränare Stig ”Stickan” Persson. Han hade tagit sin privata bil för att skjutsa mig hela vägen. De blev ingen tyst och spänd resa. Vi pratade konstant. Jag tror inte att ett enda ämne lämnades odiskuterat. Jag öppnade mig för honom. Inte bara om min nervositet inför matchen, utan om mina grubblerier kring arbete och utbildning. Han tog all min oro på allvar och aldrig hände det att han viftade bort någonting av det jag sa.

Hans närvaro på den där resan lugnade ner mig och fick mig att känna mig trygg. Det är det som är det lustiga med ”Stickan”. Man kan sitta och prata med honom i timmar, men det känns aldrig krystat eller påtvingat och man får alltid ett gott råd eller två. Hans styrka ligger i finurligheten, hans sociala natur, humorn, kunnigheten och framförallt hans förmåga att se något gott i varje människa.

Jag minns första gången jag tränade för honom. Han var otroligt noggrann. En nybörjare skulle känna sig välkommen och bekväm i gruppen. Han anpassade varje övning och förklaringssätt efter individen. Han släppte inte in någon i ringen om han inte var säker på att personen skulle klara av det. Stickan var och är en trygghet. En som man kan prata med, oavsett om det gäller boxning eller helt privata grubblerier. Han är enormt viktig för många ungdomar i Smedjebacken.

Mig gav han det självförtroende som jag saknade innan. Han plockade fram positiva sidor hos mig. Saker som jag var bra på utan att veta om det. Numera vågar jag tro på mig själv. Jag vet att jag klarar av saker och ting bara jag kämpar. Stickan såg mig som boxare, men framförallt som människa. Detta är en av de absolut viktigaste egenskaperna hos en ledare. Och matchen i Sundsvall? Ja, den vann jag, trots att både jag och ”Stickan” var nervösa.
ELIN JAKOBSSON, Traversförare, SMEDJEBACKEN