Google Translate
Skriv ut

Gränslös framgång

Postat den 25 mars, 2015 Möten Inga kommentarer

Provokativ. Kontroversiell. Professionell. Med sina bilder väcker fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin upp känslor och rör om. Det är meningen, det är det hon vill. Hon vill visa på sånt som vi inte vill eller orkar se och ta till oss. I utställning efter utställning bjuder Elisabeth in oss att ta del av olika människors liv. Ofta har hon fokus på de utsatta, de ovanliga, men samtidigt också de som vågar välja att följa sitt hjärta. Att bryta sig loss från konventionen. Att vara sig själva. Att sticka ut.

Med utställningen Ecce Homo 1998 där Elisabeth visade bilder på Jesus omgiven av homosexuella rispade hon in sitt namn i den svenska professionella fotografhimlen. En stjärna var född. Utställningarna har sedan dess avlöst varandra såsom till exempel Älskade tjackhora, Krucifix, Läderbögar, In Hate We Trust och Jerusalem. Och även om man skulle vilja blunda direkt när man ser dem tränger bilderna från utställningen Anhörig på liv och död och Kapad in i märgen, de ligger kvar i själen och berör. Kanyler, halva armar, snygga kostymer, naket, ett ben-två ben-träben. Respirator. Döden i vitögat. Nära HIV/AIDS, nära döden. Död. Men också värme, kyssar, kramar och beröring människor emellan, funderingar om religionens påverkan på oss och vad livet är – alltid ackompanjerat med ett tydligt ifrågasättande av det etablerande.

Här sopas inget eller i alla fall väldigt lite under mattan.

Här sopas inget eller i alla fall väldigt lite under mattan. Fyra tidningar som publicerade en bild från utställningen SATIR där drottningen låg på knä och skrubbade bort ett hakkors från golvet blev för några år sedan stämda, men också friade av Pressens opinionsnämnd. Elisabeth vågar vara provokativ, men säger samtidigt att det är kameran som gör det.
– Det är som om jag lever två liv. Ett där jag är betydligt modigare än det andra. Privat är jag egentligen väldigt konflikträdd och undviker att hamna i bråk. Men med kameralinsen framför mig blir jag modig, då vågar jag mycket mer, säger Elisabeth och ler försiktigt.

Med kameralinsen framför mig blir jag modig, då vågar jag mycket mer.

Uppvuxen i Skara drömde hon tidigt om att bli förskolelärare. Undervisningen på Katedralskolan i Skara gick dock sisådär. Johan, hennes fyra år äldre storebror, lyckades betydligt bättre i skolan än sin lillasyster samtidigt som deras skolresultat hela tiden jämfördes och det var något som inte var till hennes fördel. Har man, som Elisabeth, dyslexi upplever man ofta svenska och matte som oöverstigliga hinder. Det gick med andra ord trögt.
– Jag var ganska dålig i skolan och fick kämpa på många lektioner. Men på teckningslektionerna gick det så mycket bättre.

Ingrid sa ”Det här Elisabeth, det kan du!” och mitt självförtroende växte.

Min teckningslärare, Ingrid Thorstensson, hon såg mig och uppmuntrade mig att gå ut med kameran och ta bilder. Ingrid sa ”Det här Elisabeth, det kan du!” och mitt självförtroende växte. Helt plötsligt hade jag hittat något som jag var riktigt bra på. Varje lektion stod jag i mörkrummet och labbade. En gång fick jag ett stipendium av Ingrid, det var fotobok. Jag hade aldrig vunnit något eller fått ett stipendium så det var stort! Den boken har jag kvar än i dag.

Mötet med Ingrid blev betydelsefullt och fick en avgörande påverkan på Elisabeths liv.
– Om jag mötte henne idag så skulle jag ge henne en bamsekram och tacka henne för att hon såg mig.
Med sitt fotograferande och konstnärskap vill Elisabeth inspirera oss att tänka i nya banor och våga prata med varandra om känsliga ämnen.

2004 reste hon tillsammans med prästen Lars Gårdfeldt till Sydafrika för att fotografera människor som lever med hiv och aids. Det blev en omvälvande resa.
– Jag hade aldrig klarat det om jag inte hade haft min kamera att titta igenom. Vi mötte barn som hade förlorat en av eller båda sina föräldrar i HIV/AIDS, föräldrar som förlorat sina barn och människor som låg för döden i samma sjukdom. Samtidigt som det var oerhört tufft att ta del av deras livsöden så nära, var det också befriande att höra sydafrikanerna prata om döden.

Ibland är döden väldigt orättvis, men den kan också vara en befrielse och helt naturlig.

Elisabeth berättar att de har ett helt annat förhållningssätt till den än vad vi har här hemma. I Sydafrikas kåkstäder var döden var lika närvarande och naturlig som födseln.
– Ibland är döden väldigt orättvis, men den kan också vara en befrielse och helt naturlig. Jag skulle vilja att vi här i Sverige vågade prata om och närma oss döden på ett annat sätt än vad vi gör idag. Vi tar livet för givet, men vågar inte prata om döden. Varför är det så?
Du når Elisabeth Ohlson Wallin via hennes hemsida
Fotograf: Robert Paraniak

T1A8890


Inga kommentarer än

Bli först med att lämna en kommentar!


Lämna en kommentar

Skriv in ditt namn, e-post och hemsida nedan eller logga in via Facebook.




Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →



Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

Betydelsefulla Möten Magasin →


Berätta själv!

Har du varit med om ett betydelsefullt möte som du vill berätta om? Berätta här!

Gör det här →