Vintern är för oss cyklister tiden då vi tränar många och långa pass för att vara väl förberedda på vad som komma skall. Eftersom min känsla ofta speglas av vädret är november, december och januari tuffa månader då det är grått och mulet. En av alla dessa gråa dagar minns jag väldigt väl. Det var den 8:e januari 2006 och jag satte mig på cykeln för att möta upp de andra i staden för ett typiskt långpass.

Vid uppsamlingsplatsen var det ganska dåligt med cyklister, men jag fick i alla fall sällskap av två killar. Vi drog iväg och jag kände ganska tidigt att mina ben inte riktigt var på topp. De kändes slitna och jag fick lov att bita i bra för att hålla jämn takt med de andra två. Efter dryga tre timmar blev en av killarna, Andreas Ekman, riktigt trött och ville svänga hemåt. Jag var också trött och valde att göra honom sällskap. Andreas var uppenbarligen i ännu sämre form än jag var. Ju närmare Andreas hem vi kom desto tröttare blev han.

När vi körde förbi hemma hos mig stannade jag till och gick in för att hämta något att äta åt honom. Han var tacksam och fick lite ny energi. Jag hade 30 minuter kvar att köra för dagen och fortsatte att följa Andreas hela vägen hem. Det visade sig vara ett bra val.

När vi kom fram tackade Andreas mig och sa att han var så glad över att jag som är proffs gjorde mig besväret att bjuda honom på något att äta och följa med honom hemåt. Han var glad över att trots att vi låg på olika nivåer så fick han vara med och träna.

Att få höra detta gjorde mig gladare än vad jag hade gjort honom. Faktum är att jag blev så glad och motiverad att jag, istället för att cykla de resterande 15 minuterna jag hade kvar av passet, åkte en extra sväng på två timmar och jag bokstavligt flög uppför backarna.De få orden Andreas Ekman sa var början på en otroligt bra period av träning och tävlande. Mitt självförtroende sköt i höjden och det lossnade rejält.

Just den här händelsen är något jag ofta tänker tillbaka på och använder för att motivera mig själv, men också för att slappna av. Numera stressar jag inte upp mig lika lätt då jag vet att man i vissa perioder inte behöver vara 100 procent laddad och känna sig toppen på alla pass. Det som gäller är att kunna ta fram den känslan när den behövs.
EMIL LINDGREN 26 ÅR, CYKLIST, JÖNKÖPING/SÄTER