Vissa barn kommer med storken. Själv kom jag med SAS. Jag är adopterad från Indien och har bott i Sverige sedan jag var 4 månader. Yrkesplanerna gick väl som hos många andra tjejer från modell till advokat. Sedan bestämde jag mig för psykolog men slutade som beteendevetare.
Jag hade länge drömt om att starta eget eftersom min pappa som var egenföretagare varit min stora förebild. Som nyexaminerad 22-åring med hybris så trodde jag att jag kunde välja och vraka mellan jobben och sökte således bara de allra högsta chefsjobben. Jag fick inget av jobben, kom inte ens på anställningsintervjuerna och jag väcktes brutalt upp av insikten att jag inte var så attraktiv på arbetsmarknaden som jag hade trott.
Efter den insikten följde några ”hundår” då jag jobbade i barnomsorgen samtidigt som jag febrilt sprang på anställningsintervju efter anställningsintervju. Jag verkade alltid stupa på mållinjen när tjänsten tillsattes. Jag möttes alltför ofta av frasen: ”Vi tycker verkligen att du är jätteintressant, men du har för lite erfarenhet”.
Efter några år fick jag ändå det jag tyckte var drömjobbet på ett bemanningsföretag. Men då kom istället finanskrisen och jag åkte ut med motiveringen ”arbetsbrist”. Och där stod jag, en ung tjej utan jobb och dessutom synligt adopterad från Indien, – mitt i lågkonjunkturträsket och visste inte vilket ben jag skulle stå på. Vad skulle jag göra?
Jag skulle starta eget! Drömmen fanns ju redan där, men den som verkligen fick mig att fatta det slutgiltiga beslutet var min dåvarande kollega Monia Stavrum.
Jag skulle starta eget! Drömmen fanns ju redan där, men den som verkligen fick mig att fatta det slutgiltiga beslutet var min dåvarande kollega Monia Stavrum. Monia är tuff, driven och målfokuserad. Hon pushade inte bara mig mot mitt mål på ett konstruktivt sätt, hon visade mig också en sida som jag inte stött på tidigare när det kommer till kvinnliga företagare. Hon delade med sig av sina kunskaper utan att se mig som en konkurrent. Det förhållningssättet har sedan dess haft en otroligt stor betydelse för mig.
Min väg framåt har varken varit enkel eller spikrak, men jag tror att man tar sig dit man vill bara man har tydliga mål. Jag tror ärligt att det finns en särskild plats i helvetet för tjejer som inte hjälper varandra. Men jag tror även att det finns en desto trevligare plats för de som faktiskt stöttar varandra, för ensam är inte stark i företagsvärlden.
Tania Pettersson, VD Optimalpersonal, Saltsjö-Boo
Den här berättelsen är publicerad i Tillväxtverkets bok ”Betydelsefulla möten – Nu är det dags!” där Ambassadörer för kvinnors företagande medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.tillvaxtverket.se/publikationer
bild: friköpt för användning
Lämna en kommentar