Det började en dag när jag sneddade över Sergelstorg i Stockholm i samband med valet 1991. Där stod en mörk tjej från miljöpartiet som räckte mig en folder. Eftersom jag hade röstat på miljöpartiet i föregående val gav det mig en liten tankeställare. Det var som en signal för någonting.

När valet sen hölls och miljöpartiet åkte ur riksdagen kände jag intuitivt att jag borde göra någonting.  Någonting mer än att bara titta på. Jag skrev ett brev till partiet och fick som svar en inbjudan till ett lokalt medlemsmöte i Katrineholm. Det gjorde mig nervös. Jag hade ju aldrig hållit på med partipolitik förut. Ingen i min umgängeskrets hyste någon särskild sympati för miljöpartiet. Det kändes som om jag inte riktigt visste vad jag gett mig in på. Som om jag försökte ta ett jättestort steg.

När det var dags att gå på det där mötet hade jag fullt med fjärilar i magen. Jag förväntade mig att det skulle vara strikt och formellt och att de andra inte skulle ta så mycket notis om mig. Men så blev det inte alls!

I samma ögonblick jag klev in i miljöpartiets lokaler kom flera människor fram och hälsade mig varmt välkommen. Först var det Claes Lissenko, som hade skickat inbjudan, men sen också Marianne Bäcklin och Birgitta Lundkvist och sen ännu flera. Det var tydligt att de tyckte att det var viktigt att jag hade kommit.

Istället för att behandla mig som en främling satte de mig omedelbart i centrum för mötet. De ställde frågor, ville veta vem jag var. Jag berättade att jag var sjuksköterska och att jag hade erfarenhet av fackligt arbete. De lyssnade noggrant och visade att de uppskattade min närvaro.

Den mänskliga värmen jag möttes från allra första stund gjorde att jag blev motiverad. Jag tror att om det inte hade varit så, om det varit så där strikt och formellt som jag hade föreställt mig, så hade jag nog inte fortsatt så länge med politik. Vid närmare eftertanke var det vänliga bemötande jag fick av den mörka kvinnan med foldern på Segelstorg minst lika avgörande. Det var hon som fick mig att vilja ta steget. Att överskrida barriären.

Det ”stora steget” ledde fram till att jag idag är riksdagsledamot sedan fyra år. Jag har möjlighet att påverka och medverka till att bygga det samhälle jag tror på.

En av de riksdagsmotioner jag skrivit handlade om att skapa förutsättning för idrottsrörelsen att kunna arrangera stora klimatanpassade idrottsevenemang. Den är jag särskilt stolt över. Och också tacksam över att det kom med i den rödgröna budgeten, tack vare lite vänligt bemötande.
Gunvor G Ericson (MP) 49 år riksdagsledamot Katrineholm

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Politiker berättar där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik

bild: friköpt för användning ok enligt GGE