Han hette Kalle och hade svart hår och ett litet välansat skägg. Han bar glasögon och talade stockholmska. Min bild är att han var stor och kraftig, nästan fyrkantig på något sätt. Trots att det är över 20 år sen jag hade honom i företagsekonomi på Blomsterskolan i Norrköping minns jag än i dag hans åsikt om rättvisa.

Sen vi möttes bär jag för alltid med mig några få rader som han sa och som följt mig i mitt liv.

Kalle ansåg nämligen att matematik egentligen var samma sak som filosofi, vilket för honom innebar att det viktigaste var att han kunde se att vi elever förstått vad vi höll på med. Inte att vi lyckades räkna rätt i slutändan. På proven kunde vi alltså få rätt trots att slutsumman egentligen var fel. Eller få fel, trots att svaret var rätt om uträkningen var fel. Vi fick också minuspoäng om vi svarade mer än det frågades om.

Detta sätt att rätta proven orsakade givetvis ett visst tumult i min klass, men då hänvisade Kalle bara till att

”livet är orättvist och det är lika bra ni lär er det med en gång.”

Jag tycker att det var modigt av honom att säga det som alla egentligen vet, men inte vill erkänna.

Eva Haksten 43 år, leg sjuksköterska, Göteborg

Den här berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.