Jag växte upp i ett litet samhälle utanför Hudiksvall och var ett ”barn i riskzonen” med en mamma som var alkoholist (periodare) och en pappa som drack sig full varje helg. Under högstadieåren bodde jag med min pappa och hans nya kvinna som hade två barn. Det ena barnet var också en flicka som var jämngammal med mig så vi gick i samma klass.

Jag och min styvsyster samt en kamrat till oss började själva tidigt att festa och dra omkring med äldre killar. Vi arbetade extra på helgerna och tjänade förhållandevis bra med pengar.

Vi hade dåligt självförtroende när det gällde studier, men vi trivdes bra med arbetet och struntade högaktningsfullt i skolan. Under årskurs sju och åtta började vi skolka mer och mer.

Vår klassföreståndare, Sven Mattsson, letade hela tiden reda på oss och hämtade oss hur långt vi än var från skolan. I slutet av årskurs åtta orkade jag inte krångla och gömma mig för att slippa riskera att bli upptäckt hela tiden. Jag bestämde mig för att vara närvarande på lektionerna så mycket som möjligt. Men jag läste läxorna mycket bristfälligt och satt mest och drömde på lektionerna. Trots allt måste en del ha gått in för när jag fick betyget till jul hade jag fått en massa treor i betyg och även någon fyra. När jag såg det insåg jag att jag kanske inte var så dum som jag trodde ändå. Det fick mig att känna en tillfredsställelse och jag började läsa lite läxor ibland.

Tack vare detta slutade jag grundskolan med ett fullständigt betyg med ett medel på 3,4. Jag var redan då mycket tacksam för att min klassföreståndare varit så nitisk och jagat oss när vi

var ute och strulade. Jag arbetade ett par år efter grundskolan Ge framtidstro och kände sedan att jag ville läsa vidare. Då läste jag in gymnasiet och senare vidare till lärare i hemkunskap och matte. Jag har haft många trevliga och stimulerande arbeten tack vare att jag hade möjligheten att läsa vidare utan större problem och det går nästan inte en dag utan att jag är tacksam för min lärares envishet. Jag tycker att det är viktigt att lärare visar respekt och ställer

krav på eleverna, framför allt elever på glid. Elever som strular, ljuger så att de tror sig själva, för att komma undan. Trots det blir de ändå hela tiden besvikna på att vuxna inte är smarta nog att avslöja lögnerna.

Det gör att ungdomarna hela tiden utmanar ödet mer och mer, det vi kallar för ”ett rop på hjälp.” Jag är glad att jag blev avslöjad i tid (och det var jag redan då på något besviket sätt) annars hade jag antagligen suttit fast där med dåligt självförtroende, fått barn tidigt, känt mig missnöjd med livet och kanske druckit mer och mer för att döva känslorna.
Eva-Lena Thunberg 49 år, lärare, Gävle

Lyssna till Jag är tacksam för att jag blev avslöjad

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Lärare gör skillnad (utgiven 2010) där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik
Berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.