Jag arbetar som ambulanssjuksköterska i Skåne. Mitt arbete går i stora drag ut på att rädda liv och att minska lidande vid akuta sjukdomar och olyckor. För ungefär ett år sedan var jag och min kollega hos ett äldre par där mannen fått hjärtstillestånd. Vi utförde avancerad hjärt-lungräddning och gjorde vad vi kunde för att få igång hjärtat på mannen igen. Tyvärr visade det sig vara resultatlöst och mannen dog på köksgolvet i sitt hem. I sådana situationer brukar naturligtvis anhöriga ofta reagera med sorg, ångest, rädsla, panik med mera.
Plötsliga dödsfall kommer alltid oväntat oavsett ålder och andra omständigheter. Därför förberedde vi oss att som vanligt ta hand om den döda kroppen, snygga till, sätta fram blommor och ljus samt att kontakta någon anhörig som kunde komma och hålla hustrun sällskap för att hon skulle slippa vara ensam i en svår stund.
Trots all vår välmening avbröt hustrun oss omgående i våra förberedelser. Hon sa mycket bestämt:
”Min man och jag har levt under samma tak i över 60 år och jag är inte rädd för att tillbringa en sista stund tillsammans med honom bara för att han är död. Vi har pratat med varandra om döden i flera år och jag är bara tacksam att vi fick så många år tillsammans.”
Det var en befrielse att få möta denna kvinna som tillsammans med sin man var förberedd på att möta döden, inte bara i sorg över en bortgången livskamrat utan framför allt i tacksamhet över allt vad de hade fått ha tillsammans under alla år. Dagens sjukvård går ofta ut på att till varje pris försöka rädda liv.
Att acceptera döden är inte alltid så lätt inom den högteknologiska akutsjukvården. Många människor får idag aldrig se eller uppleva naturliga dödsfall i hemmet. Det var ju en självklar del av livet förr i tiden. Möten som detta sätter sina spår. Ännu en gång har jag fått möta döden som en naturlig del av livet.
Manlig ambulanssjuksköterska, 37 år, Skåne
Lämna en kommentar