Det fanns en tid då jag var trött på politik. Jag hade varit med några år i Liberala ungdomsförbundet, men jag kände att mitt engagemang gick på tomgång. Det var så svårt att åstadkomma förändringar och jag hade ingen riktig hjärtefråga som jag brann för.

Men så hände en sak som vände allting. En initiativrik lärare på Angeredsgymnasiet ringde runt till ungdomsförbunden i Göteborg och berättade om en tjej som var utvisningshotad. Läraren undrade om vi ville komma och prata om vad vi kunde göra för henne. Det ville vi förstås och det slutade med att vi och nästan alla andra ungdomsförbund startade en kampanj för att Zora, som hon heter, skulle få stanna i Sverige. Jag anade det inte på en gång, men mötet med Zora skulle förändra mig på ett mycket genomgripande sätt.

Redan det första intrycket var omvälvande. Hon var den första flykting jag någonsin mött och jag slogs genast av hur lik mig hon var. Vi var jämngamla och hon var en helt vanlig tjej med vanliga, typiska intressen och livsdrömmar som alla tjejer i den åldern. Det fanns egentligen bara en tydlig skillnad mellan henne och mig. Hon var inte född i Sverige. Och den skillnaden var livsavgörande. Hon kunde utvisas från sitt hem, till fara i landet hon flytt ifrån – medan jag alltid hade rätt till trygghet. Mänskliga rättigheter ska ju vara universella men det krävs att man har en stat som ser till att de upprätthålls. Det hade inte Zora – och Sverige brydde sig inte om det heller.

Zora och hennes familj är romer från Serbien. I sitt hemland var de i praktiken rättslösa och utsatta för förtryck. Det fanns en tydlig hotbild mot dem ifall de skulle tvingas flytta tillbaka. Ändå kunde de utvisas hur lätt som helst. Att de dessutom hade bott i Sverige i fyra år redan, talade svenska obehindrat och var väl anpassade, gjorde det hela absurt i mina ögon.

Jag anade det inte på en gång, men mötet med Zora skulle förändra mig på ett mycket genomgripande sätt.

Ju mer jag insåg att Zora faktiskt skulle blir utvisad, desto mer desperat blev jag. En dag i skolan frågade en klasskamrat mig varför jag såg så bekymrad ut. Jag berättade för henne om Zora och hon tyckte också att det lät vansinnigt orättvist. Det vill säga ända tills hon fick höra att Zora är rom. Då förändrades ansiktsuttryck och tonfall på ett ögonblick

”Frida, du ska veta att de där zigenarna bara ljuger och stjäl. De bryter armarna på sina egna barn för att de ska kunna tigga bättre, medan de själva kör omkring i snygga bilar.”

Jag fick en chock av att höra det här från min klasskamrat, som jag alltid hade upplevt som fördomsfri och en sann demokrat. Hennes reaktion hängde ihop med att hon själv hade serbiska släktingar och hade präglats av ett synsätt som var helt främmande för mig. För mig hade det räckt med att se i Zoras ögon för att förstå att hon hade skyddsbehov, men nu förstod jag på allvar vidden av vad flyktingskap är. Jag förstod vilket fruktansvärt hat som låg bakom, hur omöjligt det skulle vara för henne att återvända.

Tyvärr misslyckades kampanjen. Zora blev utvisad tillsammans med sin familj. Vi i ungdomsförbundet erbjöd oss att gömma dem, men de sa att de ville vara laglydiga och att Sverige redan gjort mycket för dem. Lyckligtvis blev jag mer förbannad än förtvivlad av den här erfarenheten och hade därmed hittat min politiska hjärtefråga.

Sedan dess har jag träffat många flyktingar och gömda och jag har också mött många svenskar med stort civilkurage och känsla för solidaritet. Jag har varit med om att upprätta Flyktingfonden, en ideell verksamhet inom Liberala ungdomsförbundet som samlar in pengar till gömda flyktingar, till mat och mediciner, men framförallt till advokathjälp. Jag har ett skarpare fokus numera i mitt engagemang och känner att jag kan sova gott om nätterna. Dels för att jag verkligen gör det jag kan göra, men också för att jag vet att det till sist gick bra för Zora.

Just i samband med att jag blev vald till förbundsordförande hörde läraren i Angered av sig och berättade att Zora fick komma tillbaka till Sverige, som anhörig. Kärleken hade övervunnit den kärva flyktingpolitiken. Hon hade förlovat sig med sin svenska pojkvän.
Frida Johansson Metso, medlem Liberala ungdomsförbundet (LUF), Stockholm