Google Translate

Goda historier

Under rubriken Goda historier kommer vi här att publicera lärorika berättelser.

My grandparents were married for over half a century, and played their own special game from the time they had met each other. The goal of their game was to write the word ”shmily” in a surprise place for the other to find. They took turns leaving ”shmily” around the house, and as soon as one of them discovered it, it was their turn to hide it once more.

In the steam left on the mirror
They dragged ”shmily” with their fingers through the sugar and flour containers to await whoever waspreparing the next meal. They smeared it in the dew on the windows overlooking the patio where my grandma always fed us warm, homemade pudding with blue food coloring. ”Shmily” was written in the steam left on the mirror after a hot shower, where it would reappear bath after bath. At one point, my grandmother even unrolled an entire roll of toilet paper to leave ”shmily” on the very last sheet.

There was no end to the places ”shmily” would pop up. Little notes with ”shmily” scribbled hurriedly were found on dashboards and car seats, or taped to steering wheels. The notes were stuffed inside shoes and left under pillows.

In the dust
”Shmily” was written in the dust upon the mantel and traced in the ashes of the fireplace. This mysterious word was as much a part of my grandparents’ house as the furniture. It took me a long time before I was able to fully appreciate my grandparents’ game. Skepticism has kept me from believing in true love-one that is pure and enduring. However, I never doubted my grandparents’ relationship. They had love down pat.

It was more than their flirtatious little games; it was a way of life. Their relationship was based on a devotion and passionate affection which not everyone is lucky enough to experience.

Stolen kisses
Grandma and Grandpa held hands every chance they could. They stole kisses as they bumped into each other in their tiny kitchen. They finished each other’s sentences and shared the daily crossword puzzle and word jumble. My grandma whispered to me about how cute my grandpa was, how handsome and old he had grown to be. She claimed that she really knew ”how to pick ’em.” Before every meal they bowed their heads and gave thanks, marveling at their blessings: a wonderful family, good fortune, and each other.

A dark claud
But there was a dark cloud in my grandparents’ life: my grandmother had breast cancer. The disease had first appeared ten years earlier. As always, Grandpa was with her every step of the way. He comforted her in their yellow room, painted that way so that she could always be surrounded by sunshine, even when she was too sick to go outside. Now the cancer was again attacking her body. With the help of a cane and my grandfather’s steady hand, they went to church every morning. But my grandmother grew steadily weaker until, finally, she could not leave the house anymore. For a while, Grandpa would go to church alone, praying to God to watch over his wife. Then one day, what we all dreaded finally happened. Shmily FlowersGrandma was gone. ”Shmily.” was scrawled in yellow on the pink ribbons of my grandmother’s funeral bouquet.

One last time
As the crowd thinned and the last mourners turned to leave, my aunts, uncles, cousins and other family members came forward and gathered around Grandma one last time. Grandpa stepped up to my grandmother’s casket and, taking a shaky breath, he began to sing to her. Through his tears and grief, the song came, a deep and throaty lullaby. Shaking with my own sorrow, I will never forget that moment. For I knew that, although I couldn’t begin to fathom the depth of their love, I had been privileged to witness its unmatched beauty.

Shmily By: Laura Jeanne Allen the granddaughter of Alice and Anthony McAndrews of Rochester, NY



Ditt val!
Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.

När någon frågade honom hur han mådde svarade han: ‘”Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar”. Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen. Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle  och frågade honom: ‘Hur lyckas du?’

Kalle svarade: ”Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör. Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet”.

”Säkert, men det är inte fullt så enkelt”, protesterade jag.

”Det är det”, svarade Kalle. ”Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv”.

Jag funderade över vad Kalle hade sagt.

Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det. Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast.  Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: ”Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?’

Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.

”Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter”, svarade Kalle.

”Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva”.

”Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?” frågade jag

Kalle fortsatte: ”Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod  skrivet: ”Han är döende”. Jag visste att jag måste göra något.

”Vad gjorde du då?”, frågade jag.

”Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig”, sa Kalle. Hon frågade om jag var allergisk mot något. ”Ja!”, svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: ”‘Tyngdkraften”.

Genom deras skratt sa jag till dem: ”Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död”.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.

Inställningen är, trots allt, allt.
Källa: okänd – fått via mejl av vänner

Prenumerera på våra nyhetsbrev

BM magasin

Ett inspirerande och motiverande magasin i vild skön blandning, med fokus på det som får världen att snurra - Betydelsefulla Möten!

Betydelsefulla Möten Magasin →

Berätta själv!

Har du varit med om ett betydelsefullt möte som du vill berätta om? Berätta här!

Gör det här →