Tränarna gapade och skrek från kanten. De såg bara dem som de redan visste kunde göra mål. Alla vi andra var värda noll. Vi fick ingen uppmuntran, jag vantrivdes och slutade med fotboll. Jag provade judo, men det var lika illa där. Ingen uppmuntran, inget självförtroende.

Så började jag med basket. Jag var precis så dålig som man är när man är ny och aldrig har prövat, men den här gången hände något nytt. Tränaren hette Olle Wallentin och han såg alla. Han sa alltid ”bra!” i precis rätt ögonblick, och han hade en mjuk framtoning som fick mig att känna mig trygg och börja tro på mig själv.

Jag blev bättre och började känna att jag betydde någonting.

Efter ett tag märkte jag att jag vågade ta för mig. Jag blev bättre och började känna att jag betydde någonting. Sen flyttade Olle och vi fick andra tränare, men tack vare det självförtroende Olle gett mig stannade jag kvar ändå.

Idag är jag själv assisterande idrottsledare för tjejer i fotboll. Jag försöker ”reparera” de fel som jag tycker att fotbollstränarna gjorde när jag var liten. Många gånger har jag tänkt att jag skulle tacka baskettränare Olle Wallentin för att han såg oss som var helkassa från början, och för att vi fick känna oss lika mycket värda som de som redan var duktiga. Vi blev bra vi andra också. Riktigt bra.
GÖRAN ALFVÉN, SYSTEMUTVECKLARE/ILLUSTRATÖR, FALKÖPING