Jag kom in akut till S:t Sigfrids sjukhus, som är det lokala psykiatriska sjukhuset där jag bor. Läkaren som tog emot mig sa, att eftersom jag inte sovit ordentligt på två månader hade jag fått en ’kortslutning’ i hjärnan. Det förstod jag eftersom jag jobbade med elteknik. Läkaren ville att jag skulle läggas in på observation ett dygn. Detta dygn utsträckte sig till tre veckor, då jag hade mycket svårt med verklighetsuppfattningen. Jag trodde jag var utvald att predika en gudstro till hela min omgivning och då detta inte lyckades blev jag mycket våldsam.
Långt senare, när jag låg inlagd för femte gången, var det en sköterska som frågade om jag hade något favoritord i Bibeln. Jag nämnde ett för henne. När hon sedan kom till jobbet nästa dag hade hon läst på och konfronterade mig med att jag inte levde som det stod där. Detta gjorde starkt intryck på mig.
Jag fick gå i kognitiv beteendeterapi, som för mig innebar att jag fick lära mig leva med mitt handikapp. Jag fick bland annat klart för mig att det inte är så ovanligt att man tror man är utvald till något speciellt. Samt det viktigaste, olustkänslorna som jag upplevt av att min omgivning inte gjorde som jag sa var helt enkelt ingenting annat än ren ångest.
Idag har det gått nio år sedan jag hade min första attack, jag klarar mig hyggligt i min egen lägenhet. Jag har dessutom lite meningsfullt att syssla med om dagarna. Sist, men inte minst har jag en kvinna att älska.
Göran, 36 år, arkivjobbare, Växjö
Lämna en kommentar