”Va´ du är snäll! När jag blir stor ska jag hjälpa dig med va´ du vill.” Ögonen lyser och hela hon uttrycker att hon menar vad hon säger. Hon är 89 år och ’min tant’ på boendet för dementa. Jag blir så glad när hon säger detta till mig. Borde jag inte bli ledsen? Borde jag inte inse det tragiska i att en vuxen, ja till och med gammal människa tror att hon ännu ’ska bli stor’?
Nej, för mig är hon en oas i tidsraseriet. I en tid där 100-dels sekunder mäts och vägs till avgöranden för alltid. Hon är tidlös! Hon ser fortfarande en framtid, hon älskar livet och vänliga människors möten.
”Det här är det bästa som finns, jag vill alltid vara här med dig!” säger hon varje gång vi tillsammans stryker kläder och dukar.
Ännu en gång visar hon omedvetet hur underbart livet är när man är tillfreds med sig själv och tillvaron. Ännu en gång får jag anledning att omvärdera vad som är stort och litet här i denna jämmerdal. Ännu en gång får hon mitt hjärta att vidgas och ännu en gång ger jag henne en tacksam kram. Vi har delat en dyrbar stund och gjort varandra lyckliga.
Denna lilla dam gav kärlek med sina goda ögon till alla som ville stanna upp och vänta in henne. Hon lärde mig så otroligt mycket om integritet och självkänsla, även senare när hon tappat sitt språk och var helt beroende av stöd och hjälp. Hon visade att värdighet inte nödvändigtvis är beroende av gängse normer och föreställningar.
Hennes sista dag i livet glömmer jag aldrig. Den dagen liknar ingen annan dag under mina nära 30 år i vård och omsorg. Hon var så trött och sjuk, sa inte något med ord, men hela hennes ansikte var ett enda stort leende och hon höll fast min blick hela tiden, på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Det var som om hon ville säga: Jag har det bra nu och vi ska vara glada. Detta leende och denna blick bär jag för alltid med mig med värme i hjärtat.
Gunilla, 48 år, vårdbiträde, Hemse
Lämna en kommentar