Det finns ett datum jag aldrig kommer att glömma. Den 2:a februari 1995. Jag hade gått länge och drömt om att någon gång starta eget, men jag visste inte riktigt hur eller med vad.

När jag sedan tog mig ner för trappan och bort från arbetsplatsen, som nästan hade lyckats att strypa alla mina drömmar, var jag säker på en sak. Jag visste att jag hade börjat ett helt nytt och mycket spännande liv.

Det var som om jag väntade på något som aldrig verkade vilja infinna sig. Jag hade man och två barn och var anställd som informatör på ett bra företag. Vid en snabb blick skulle man kunna tycka allt borde vara var bra. Min man hade precis startat eget, samtidigt som jag kände mig fruktansvärt obekväm och otillfredsställd på min arbetsplats. Jag kände hur jag liksom bubblade av kreativitet, men att den inte togs på allvar. Egentligen borde jag inte vara där. Jag fick helt enkelt inte luft. Vad skulle jag göra? Om man har familj så kan man ju inte bara säga upp sig och sluta på jobbet. Hur skulle det då gå?

Torsdagen den 2:a februari, dagen då det hände, befann jag mig mitt i allt det här. Jag var på jobbet och vantrivdes så till den milda grad. Jag kände att jag var tvungen att ta en ordentlig promenad på lunchen. Jag måste få komma ut och andas. Jag gick längs Strandvägen och rätt som det var träffade jag Jojje – eller George som han egentligen hette. Han lever inte längre och jag fick tyvärr aldrig berättat för honom om att han faktiskt blev min räddning den dagen.

Vi kände varandra och stannade till för att hälsa. Eller snarare så hejdade han mig för att ställa frågan om jag inte kunde tänka mig att skriva några artiklar på uppdrag? Det var för en tidskrift i en ideell organisation. Två små artiklar som jag skulle få 1500 kronor för. Plötsligt visst jag precis vad jag skulle göra.

Jag överväldigades av en enorm känsla av lycka och svarade utan tvekan ja på Jojjes erbjudande. Sen gick jag helt sonika tillbaka till min arbetsplats och sa upp mig. När jag sedan tog mig ner för trappan och bort från arbetsplatsen, som nästan hade lyckats att strypa alla mina drömmar, var jag säker på en sak. Jag visste att jag hade börjat ett helt nytt och mycket spännande liv. Idag, 15 år senare, driver jag mitt lilla kommunikationsföretag. Jag har ett självförtroende som heter duga och låter ingen trampa på mig. Jag är väldigt stolt och lycklig över att jag startade eget. Jag säljer mina tjänster som journalist, medierådgivare, inspiratör och skribent. Att vara egenföretagare har inneburit blod, svett och tårar, men mest av allt mycket skratt och glädje. Tack Jojje. Du ska veta att jag tänker på dig ofta.
Daisy Balkin Rung, Daisy´s textodyl, Stockholm

bild: friköpt för användning ok enligt DBR

Den här berättelsen är publicerad i Tillväxtverkets bok ”Betydelsefulla möten – Nu är det dags!” där Ambassadörer för kvinnors företagande medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.tillvaxtverket.se/publikationer