Min barndoms somrar tillbringade jag ofta hemma hos mormor i Hälsingland. Det var också här jag redan som 15-åring mötte kärleken och min man, Jacob. För att få vara tillsammans med honom så mycket som möjligt jobbade jag en sommar som guide på företaget Växbo Lin i Växbo.
Åren gick, Jacob och jag utbildade oss och flyttade till Stockholm. Jag hade ett bra jobb som personalchef på SCA och hade planerat att göra karriär inom bolaget. Det kändes tryggt och bra. Men ibland, någon gång då och då när Jacob och jag pratade om livet och vad vi drömde om – då sa vi att vi skulle flytta till Växbo och ta över Växbo Lin. Och så skrattade vi. Det var en avlägsen dröm som inte kunde bli verklighet. Men vi gillade att tänka tanken.
Varje år besökte vi Växbo Lin, handlade lite och njöt av den gamla kulturhistoriska platsen. I början av 2005 satt vi med vår lilla son på restaurang Åkerblads i Tällberg när dörren öppnades och ett äldre par steg in. Jag kände igen mannen direkt, petade på Jacob och sa: ”Titta, det är Rolf Åkerlund. Det är han som äger Växbo Lin, ska vi gå fram och hälsa?”
Vi skulle göra det omöjliga möjligt.
Det gjorde vi och det blev ett möte som förändrade våra liv mer än vi kunde ana. Vi hade en trevlig stund, drack kaffe och pratade. Strax innan vi skulle skiljas åt sa jag: ”Ska du sälja Växbo Lin så kan jag köpa!” Då var jag var 29 år och han 64. Rolf tittade på mig uppifrån och ned, han såg lite förolämpad ut, i stil med ”vem tror hon att hon är?”. Rolf sa bestämt: ”Du ska inte tro att det är någon lek att driva en fabrik!” Jag vet det, svarade jag och tillade att jag hade skickat efter hans bokslut från de senaste tre åren och hade koll på hans siffror. Nu var det min tur att imponera. Rolf tittade allvarligt tillbaka på mig och sa: ”Det är konstigt att du säger det just nu, eftersom jag i bilen på väg till restaurangen sa till min fru att det kanske var dags att kliva av och sälja”.
Jag fick gåshud över hela kroppen. Det var meningen och det var på riktigt! Jag gav Rolf mitt visitkort och bad honom återkomma. Hela sommaren väntade jag. Jacob och jag gjorde egna undersökningar, gick in i de butiker som hade produkter från Växbo Lin och ställde en massa frågor. Ja, vi gick även in i de butiker som inte hade produkter från Växbo Lin och frågade varför de inte hade det. Vi levde i vår dröm, men vågade inte riktigt tro att det skulle bli verklighet. I september kunde jag inte hålla mig längre utan ringde till Rolf och frågade om han mindes mig och vårt möte. Det gjorde han, han hade mitt visitkort i plånboken och tillade att det inte var något lätt beslut att sälja: ”Det är min baby du talar om, det måste kännas rätt”, sa han.
Nu förstod jag att vi var tvungna att lägga in den Stora Övertalningskampanjen. Vi träffades ett par gånger och det sa klick med stort K. Rolfs mål och visioner gick hand i hand med vad Jacob och jag ville göra. Rolf hade ursprungligen startat Växbo Lin för att han ville ge tillbaka till den by där han var född och uppvuxen. Han ville bidra till Växbos utveckling. Både Jacob och jag hade våra rötter i Hälsingland. Tillsammans delade vi samma känsla och kärlek till bygden. Efter flera möten kom vi överens. Vi skulle köpa Växbo Lin! Vi skulle göra det omöjliga möjligt.
Men säg den väg som är spikrak. Vi hade viljan, kraften och vi visste att det var helt rätt för oss. Men bankerna vi kontaktade sa blankt nej. Efter flera försök fick jag till slut ringa Rolf och säga att jag inte visste hur vi skulle göra eftersom vi inte kunde få några lån. Rolf hade en lösning. Han sa direkt att han kunde stå kvar på lånen och att vi så snart vi kommit igång kunde köra en ny vända med banken. Han trodde på oss. Han visste att om det var några som skulle slita och ge allt för att Växbo Lin skulle växa så var det vi. Han ville ge oss chansen.
Rolf blev vår mentor och vårt viktigaste bollplank. Efter sex månader ville alla banker som vi kontaktade ge oss lån, vi hade lyckats. Rolf ringde varje dag för att höra om vi slagit dagskassan och det hade vi oftast. Han var aldrig missunnsam, utan alltid positiv och ville att vi skulle utvecklas, växa och öka omsättningen. Under fem år fick jag chans att ha världens bästa mentor. I november 2009 gick Rolf bort och jag saknar honom varje dag. Han var en sann entreprenör som såg möjligheter i allt.
Att ta över någon annans livsverk är ett stort ansvar och vi lyckades mycket tack vare Rolf och hans inställning. Det gäller att visa öppenhet och ta vara på den kunskap som den gamla ägaren har och också ha respekt för det som har åstadkommits. Samtidigt som man inte ska släppa på sina egna idéer, vara ärlig och öppen och våga ta plats i sin nya roll. Det är otroligt tacksamt att ta över och driva ett företag med anställda och produktion som redan är i gång. Jag är inte den bästa på att hitta på nya idéer, men däremot är jag en fena på att utveckla det som redan finns.
Vår dröm blev sann. Växbo Lin är idag vår fasta punkt. Jag kan mycket väl tänka mig att skaffa fler bolag som kan komplettera och utveckla den verksamhet vi redan har. Vi precis öppnat en butik i Stockholm och fler är på gång.
Hanna Bruce, VD Växbo Lin AB, Växbo
bild: Sara Appelqvist, friköpt för användning ok enligt HB
Den här berättelsen är publicerad i Tillväxtverkets bok ”Betydelsefulla möten – Nu är det dags!” där Ambassadörer för kvinnors företagande medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.tillvaxtverket.se/publikationer
Lämna en kommentar