När jag var tolv år fick jag och en kompis för oss att vi skulle spela tennis. Obegripligt egentligen eftersom det inte fanns någon som helst tenniskultur i Söderköping. Det hade funnits en klubb, men den var nedlagd sedan tio år och det kostade pengar om man ville använda banorna. Vi hade naturligtvis inte råd att betala, men eftersom ingen annan spelade tyckte vi att då kan man väl planka in. Det skulle väl inte skada någon. Men vi misstog oss.

När vi tagit banan i besittning kom en ilsken man i 50-årsåldern utstormande från grannhuset och skällde ut oss efter noter: ”Vad tror ni att ni håller på med? Ni måste självklart betala om ni ska använda banan.” Han gormade och gick på, men lugnade ner sig efter stund. Och då var han inte alls den arga typen längre. Han hette Sune och visade sig vara riktigt generös. När vi hade stått där och pratat en stund erbjöd han sig till och med att betala för våra första tennistimmar. Sedan sa han lite finurligt att:

”man kan göra allt man vill, bara man gör det snyggt.”

Efter att ha betalat åtskilliga timmar tennis åkte han och pratade med kommunen och lurade till sig en nyckel till banan.

Tack vare detta möte tyckte våra föräldrar att vi borde bilda en klubb. Några år senare hade Söderköpings Tennisklubb växt till över 150 medlemmar. Tennisen har gett mig både vänner och även kontakter som senare har lett till arbete. Allt på grund av att en arg gubbe som hette Sune kom och skällde ut mig och min kompis när vi plankade!
HARALD VON KOCH 41 år, ekonom, SÖDERKÖPING