Sommaren 2008 lyssnade jag på ett radioprogram som ledde till ett mycket oväntat och betydelsefullt möte. Programmet handlade om Försäkringskassans nya direktiv, som i folkmun och i tidningar kallades ”de nya hårdare tagen”.
Till studion var socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson inbjuden och jag lyssnade i första hand som politiker. Men så ringde en kvinna från Uddevalla in till programmet och berättade om sin svåra situation som sjukskriven och ansatt av Försäkringskassan.

Vi pratade om hennes sjukdom och hur värdefullt livet är och mycket annat. I över en timme pratade vi. Jag blev mycket rörd och konstaterade att det här var inget ”exempel”. Det här var en människa!

Nar jag lyssnade på henne blev jag berörd långt utöver min yrkesroll. Kvinnan, som heter Anna Olsson, berättade att hon hade fått ett brev från försäkringskassan med krav på bevis om att hon var för sjuk för att arbeta, annars skulle hon få sin sjukpenning indragen. Hon grät samtidigt som hon berättade om att hon drabbats av en svårartad cancer som spridit sig till både magen och huvudet.
Jag blev upprörd av hennes historia bestämde jag mig för att försöka få tag på henne. Jag ville fråga om jag fick använda henne som exempel vid mitt kommande tal i Almedalen senare på sommaren. Att hitta en för mig okänd person vid namn Anna Olsson var förstås inte lätt, men med ett visst mått av angelägenhet och en liten skopa tur gick det vägen. Händelsevis kände frun till en kollega i partiet Annas arbetskamrat. Så jag fick fatt på hennes telefonnummer och ringde.
Fortfarande var jag inställd på att fråga henne som politiker, men så fort hon svarade och vi bytt några ord, blev det så mycket mer. Det blev ett mycket djupt samtal och vi pratade om allt möjligt bortom mitt enkla ärende. Vi pratade om hennes sjukdom och hur värdefullt livet är och mycket annat. I över en timme pratade vi. Jag blev mycket rörd och konstaterade att det här var inget ”exempel”. Det här var en människa!
Samtalet satte djupa spår. Jag höll tal om Anna i Almedalen och på många andra ställen under det följande halvåret, tills jag en decemberdag kom till Uddevalla. Då passade jag på att besöka henne och den här gången blev samtalet, om möjligt, ännu mer fördjupat. Jag tyckte att hon var en fantastisk människa och efter det där andra samtalet insåg jag att jag fått en vän för livet.
Hon var med när jag höll mitt tal i Uddevalla och berättade för publiken, om kvinnan som kämpade mot cancer och samtidigt ansattes av Försäkringskassans nya hårdare tag. Publiken var ovetande om hennes närvaro så den känslomässiga effekten blev stor när jag avslutade med följande distinkta ord: ”… denna kvinna, som för övrigt sitter här i publiken.”
För det är ju så det är, att när vi politiker använder våra exempel så är det riktiga människor vi pratar om och inte siffror på ett papper. Det är individuella personer och livsöden. Varje människa är unik, värd att respektera och tycka om. Det har Anna Olsson påmint mig om och det med råge.
Lars Ohly, tågmästare och partiledare för Vänsterpartiet, Stockholm
FOTNOT: Lars intervjuades om sitt betydelsefulla möte under våren 2009.

Ur Expressen 9 dec 2009
Tisdagen första december fick jag ett telefonsamtal som jag helst hade varit utan. Anna Olssons sambo ringde och meddelade att Anna dog samma dag klockan nio på morgonen.