Jag kan fortfarande höra motorljudet från folkvagnen. Och skriket i vägbanan när den hastigt bromsade in. Vi var ett gäng grabbar som stod och kastade sten på några undanskymda postlådor när en karl kastade sig ur bilen med en blick jag aldrig glömmer. Några av grabbarna hann springa iväg, men jag snubblade och blev kvar på marken. Mannen tog mig rejält i kragen och frågade var jag bodde. Han skulle köra mig hem till mina föräldrar och jag blev förstås livrädd. Men väl medveten om vad jag hade gjort var valet enkelt.

Det var bara att följa med. Inom loppet av fem minuter satt vi runt köksbordet tillsammans med mor och far. På ett allvarsamt och samtidigt lugnt sätt berättade han om vandaliseringen och att detta naturligtvis var helt oacceptabelt. Jag skakade av rädsla för hur, främst pappa, skulle reagera men efter ett resonemang om ansvar och gottgörelse var jag lättad. Jag behövde inte ens ange mina kamrater, utan jag fick stå för vad jag själv gjort. Innan mannen reste sig för att gå vände han sig till mig och sa: ”Jag var precis på väg till Malmby IF´s klubbstuga när du låg i vägen där på gatan och jag är fortfarande på väg dit, ska du med?”

Det fanns förstås bara ett svar. Efter att raskt ha samlat ihop något som liknade träningskläder satt jag i den gamla folkan och på just den vägen är det. På den tiden var det ingen i min familj som idrottade. Mannen in folkvagnen var Gunnar Carlsson och plötsligt möttes jag av en vuxenvärld som både ville och vågade ta ställning – civilkurage.

Gunnar såg mig och visade att han trodde på ungdomen. Dessutom visade han tydligt att det fanns vissa regler som man hade att följa. Jag tror aldrig att jag förr eller senare har sprungit så fort på elljusspåret som den kvällen. Och i bastun möttes jag av skratt från blandade åldrar.

Efteråt serverades saft och bullar och jag fick möta ett gäng ungdomar från ett närliggande barnhem. De spelade pingis tillsammans med ungdomsledaren Alf Eriksson. En vecka senare var mitt schema fyllt av olika idrottsaktiviteter.

Jag gick från ingenting till bokstavligt talat – allt. Varje tisdag- och torsdagskväll kom Gunnar förbi och hämtade mig för att träna orientering som tillsammans med längdskidåkning var den dominerande idrotten i föreningen. För Gunnar var det självklart att ställa upp och jag är övertygad om att flera av mina kompisar, med facit i hand, också hade velat snubbla. För flera gick det riktigt illa. Men jag hamnade i rätt gäng. Tack vare Gunnars initiativ, den där kvällen 1964, har idrotten blivit en stor och viktig del av mitt liv. Förutom en härlig hobby är det också mitt yrke.

Jag förstod det inte då, men som vuxen har det blivit tydligt hur avgörande ett engagerat möte kan vara. Den första kvällen i klubbstugan bjöd på det som fortfarande i dag utgör idrottsrörelsens värdegrund. Alla var välkomna oavsett vem de var och var de kom från. Det var glädje i luften och dessutom lärde jag mig omedelbart grunderna i ”fair play”. När vi spelade rundpingis gällde barfotaregeln och pingisracketen fiskade vi upp ur en djup korg. Ingen kunde komma med bättre utrustning än någon annan. Och naturligtvis såg Alf till att jag fick med mig pärmen hem. Den med alla namn på ungdomarna. Läxan var att till veckan därpå göra ett spelschema. Snacka om att bli delaktig från första stund.

Inge Blomberg, Stallarholmen
Nyfiken på Inge och hans liv? Läs mer om Inge i hans bok ”Sagt och gjort”