En sjuksköterska i rummet reste sig från sin stol, hon gick fram och stängde av respiratorn. Det helt ofattbara hade hänt. Maria var död! Det hade bara gått fem timmar sedan jag med en läkares hjälp över huvud taget hade börjat inse vad som höll på att hända. I rummet på Östra sjukhuset i Göteborg fanns Marias två äldsta döttrar, deras pappa, hans fru, Marias syster och jag, hennes man, och personal.
Vi satt tysta, lågmälda snyftningar hördes. Vi erbjöds ett rum strax intill medan Maria skulle befrias från alla slangar och nålar. Vi reste oss och gick mot dörren. Jag var fortfarande sammanhållen. Då kom en ung, manlig läkare fram, ställde sig framför mig och kramade om mig. Han låste upp mig. Jag började gråta.
Just detta ögonblick och denna handling har jag återkommit till många gånger i minnet under min sorgprocess. Den löste min kramp och öppnade alla fördämningar. Jag kände en stor våg av värme. Det är nu sex år sedan den dagen, men jag genomlever händelsen på nytt varje gång jag berättar den.
Min fru, Maria, blev 47 år och hon dog i bröstcancer.
Ingemar, 57 år, socialarbetare, Lindome
Lämna en kommentar