Dagen före julafton 2002 fick vi beskedet att vår dotter som heter Josefin, 6 år, hade ALL, akut lymfatisk leukemi. Som för alla andra föräldrar som får ett sådant besked kom det som ett slag i ansiktet. För oss var cancer och då speciellt leukemi förknippat med döden. Men det var innan vi visste att det finns olika sorter av leukemi och dess behandling.
Numera pratar jag då och då med mamman och hon har varit och är ett stort stöd för mig.
Eftersom en liten flicka i vår kommun året innan hade gått bort i leukemi var den sjukdomen för oss starkt förknippad med döden. Denna flickas bortgång berörde mig väldigt starkt även om vi inte då kände eller umgicks med hennes föräldrar. Numera pratar jag då och då med mamman och hon har varit och är ett stort stöd för mig. Just denna flicka satt som fastetsad i mitt huvud hela tiden. Josefin skulle dö nu, det hade ju den andra lilla flickan gjort. Sådana tankar blir man ju inte glad av, tvärtom.
Något som fick mig att tänka annorlunda var när jag mötte en underbar sjuksköterska som också kände till den lilla flicka som gick bort året innan. Hon sa något till mig som gjort att jag tänker att Josefin ska klara av det här.
Hon sa: ”Om du tar ett långt snöre och knyter Josefin i ena ändan och ’den lilla flickan’ i den andra – så stor skillnad är det på deras sjukdom.”
Dessa ord tände hoppets låga inom mig och det är det jag tänker på när jag är på ’depphumör’. För mig blev det ett betydelsefullt möte.
Ingrid, administratör, Överkalix
Lämna en kommentar