För flera år sedan fick vi in en äldre kvinna på den ögonklinik där jag då arbetade. Kvinnan skulle opereras för grå starr, men tyvärr var omständigheterna inte de bästa. Hon var svårt sjuk i lungcancer och bedömdes inte ha lång tid kvar i livet. Diskussionerna om hur rimligt det var att placera resurser på en patient med så kort ’nyttotid’ var passionerade. Ekonomi, prioriteringar, nytta och empati fick en ordentlig duvning innan vi till slut beslutade att vi skulle försöka hjälpa henne. Med syrgas och extrapersonal fraktades hon från lungkliniken till ögonoperationssalen där ingreppet företogs med lyckat resultat.

Dagen efter var hela hennes släkt närvarande när bandaget togs bort. Hon försågs med den tidens otympliga engångs-starrglasögon och liggande i sängen med syrgasgrimma såg hon sig omkring. Hon hade inte sett sina barn på länge och det var första gången hon såg sitt ’nyaste’ barnbarn.

Utan ett ord sträckte hon fram armarna efter det lilla knytet, tryckte det mot sig medan tårarna rann ned för kinderna, inte bara på henne och hennes nära och kära utan också på alla oss inom professionen som stod runt sängen.

Stämningen var obeskrivlig. Vi kände oss som en stor samhörande flock. Sakta och utan ord, ingen kunde tala för gråten som ströp oss, lämnade vi scenen åt familjen. Vi var alla lyckliga.

På natten dog hon.

Om jag skulle ta fram en operation som jag tvivelsutan skulle kalla meningsfull blir det denna.
Jack, 57 år, ögonläkare, Tving
Lyssna till Till glädje för många