Det viktigaste mötet jag varit med om är mötet med mig själv. Mina föräldrar var gräsrotsaktiva i Vänsterpartiet i Sandviken. Så visst har de också varit viktiga. Liksom min mormor, en städerska som varit aktiv i kvinnojouren och som lärde mig att alltid stå på mig och inte låta mig tryckas ner. Tack vare dem växte jag upp med oräkneliga diskussioner om livsvillkor och rättvisa. Och fick dessutom med mig en känsla samhörighet och stolthet över att komma från arbetarklassen. Men ändå är det mötet med mig själv som blivit viktigast av allt.

Jag fick många aha-upplevelser som handlade om min klassbakgrund och började se saker i ett ”därför-perspektiv”

För trots all stolthet led jag av arbetarklassens typiskt dåliga självförtroende. Men det  förstod jag inte när jag växte upp. Jag var alltid diskussionsglad och framfusig när vi diskuterade politik i skolan. Men omedvetet led jag av ett slags mindervärdeskomplex. Det började märkas tydligare när jag engagerade mig i Ung Vänster och mötte en ”alternativ” subkultur med ungdomar som klädde sig på ett visst sätt, lyssnade på en viss musik. Jag var en helt vanlig blond tjej, som klädde mig och sminkade mig som vanliga tjejer i min ålder. På något sätt var det som om jag inte hörde hemma hos de ”alternativa”. Som om de undrade vad jag gjorde där. Jag var med och argumenterade med dem, men det hjälpte inte riktigt. De tyckte nog inte att jag var riktigt vänster. Trots att jag ju nog var mest arbetarklass av alla där.

Det var förstås lite jobbigt, men i förlängningen en befrielse. För trots allt fick jag mycket ”utbildning” hos Ung Vänster. Jag fick många aha-upplevelser som handlade om min klassbakgrund och började se saker i ett ”därför-perspektiv”:

Det var därför jag hade fått mindre hjälp med skolläxorna än vissa andra barn.

Det är därför det är så självklart med akademiska studier för andra, men inte för mig.

Det är därför vi alltid åkt med husvagn, när vissa andra åkte till Rivieran på semester.

Mamma och pappa hade inte möjlighet att hjälpa mig, de hade ingen utbildning och de hade mindre pengar.

Plötsligt kunde jag med klarare ögon se framför mig orättvisor som baserade sig på att de som jobbar mest får minst.

Däremot var jag inte intresserad av politik som subkultur, så när jag efter gymnasiet fick möjlighet att praktisera hos det ”riktiga” Vänsterpartiet tog jag chansen. Från början var jag nervös över hur jag skulle bli mottagen, men de var vänliga och lät mig ta plats. Samtidigt hände saker med ungdomsförbundet. De ”alternativa” la av en efter en och det hela slutade med att jag och några till blev ombedda att starta upp en ny lokal Ung Vänster-organisation. Det var en omvälvande upplevelse för mig. Plötsligt insåg jag att jag hade ledaregenskaper och att jag var mycket bättre än jag trodde. Till och med bättre än de flesta. Jag hade kort sagt mött mig själv och gillade det jag såg.

Visst kan jag fortfarande slås av mitt dåliga självförtroende och att jag på något sätt är mindre vetande. Men tack vare att jag kommit till insikt kan jag tackla det och göra det som mina föräldrar och min mormor ville. Jag ska inte lämna över politiken till andra, bara för att de har en ”bättre” social bakgrund eller högre utbildning. Jag ska vara stolt och ska stå på mig.

Ida Gabrielsson, Förbundsordförande för Ung Vänster, Tensta

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Politiker berättar där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik

bild: friköpt för användning ok enligt IG