En stor del av mitt politiska engagemang har indirekt även kommit att beröra den personliga rädslan för att stå i rampljuset. Efter att jag blivit medlem i Miljöpartiet i början på 1980-talet tog det flera år innan jag vågade ställa upp på en lista. Den som till slut ändå lyckades övertala mig var Erik af Sillen. Han var en pensionerad lärare och en var grundarna till Miljöpartiet i Falun. 1987 hade vi många samtal där han hävdade att jag borde satsa på att bli riksdagsledamot.

Att bli riksdagsledamot kändes i och för sig mest som ett skämt, men efter lång övertalning accepterade jag en ofarlig plats på den kommunala listan till valet 1988.

Valet gick emellertid betydligt bättre än de flesta förmodligen hade tänkt och man kan säga att jag därför blev invald i fullmäktige av misstag. Vilket följdes av ännu en form av slump.

Ungefär 20 minuter innan jag skulle gå till mitt första kommunfullmäktigemöte blev jag uppringd av en person som var aktiv i en organisation för läkemedelsmissbrukare. Jag blev bombarderad av argument för att rädda deras möteslokal. Ärendet skulle behandlas på detta fullmäktige och jag hade visserligen läst på, men hade inga planer på att gå upp i talarstolen. Det var inget som jag överhuvud taget hade reflekterat över att tvingas göra som politiker

Jag var inte och är inte än idag särskilt road av att tala offentligt. Det är lika svårt varje gång. Med all den information jag fått så slumpade det sig ändå att jag räckte upp handen och begärde ordet. Kanske berodde det på att jag tyckte att de övrigas argument var felaktiga eller också var det känslan av stor press och förväntan i kombination med stor okunskap om hur man gör som gjorde att jag på mitt första fullmäktige gick upp i talarstolen. Till min stora förvåning blev resultatet att beslutet att riva den där möteslokalen sköts upp till dess man hittade en bra lösning för alla parter.

När jag många år senare blev vikarie i riksdagen några veckor upprepade sig historien. Då var det Eva Goes som omedvetet sprängde min skräck för riksdagens talarstol. Redan på min första dag när jag just hade hittat den riksdagsstol jag skulle sitta i så kontaktades jag av Eva. Hon sa att hon var upptagen av ett utländskt besök och lämnade över en bunt papper till mig om en debatt kring barn och sa att jag fick lov att ta den.

Åter igen hade jag ungefär 20 minuter på mig innan det var min tur att utan någon eftertanke kliva upp i talarstolen, trots att benen kändes som kokta spagettis. Och det gick bra den här gången också.

Tänk om mitt första fullmäktigemöte inte hade utfallit så väl. Då kanske jag inte hade blivit den ”odräglige” lokale politikern som på varje fullmäktige i nästan 16 år talade i något ärende. Och tanken på att vara riksdagsledamot hade nog förblivit ett skämt. Men trots en nästan obotlig talarstolsskräck blev det verklighet.

Dessa steg hade jag aldrig tagit på egen hand. Tack vare driftiga personer som har jagat på mig att kliva över barriärer så förändrades mitt liv från att vara en som pratar politik vid köksborde till att göra det offentligt. Betydelsen av deras, medvetna eller omedvetna, insatser har även inneburit att jag till viss del också ändrat inställning till de politiska verktygen och demokratins möjligheter
Jan Lindholm 58 år riksdagsledamot (MP) Falun

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Politiker berättar där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik

bild: friköpt för användning ok enligt JL