Jag hade en gammal dröm som väcktes till liv och förverkligades i en svår stund. Det var i början av 2000-talet. På den tiden drev jag och min man en liten resebyrå strax utanför Stockholm.

Tiderna var tuffa och villkoren för små resebyråer försämrats drastiskt under den här perioden. Flygbolagen hade slutat att ge provision på de flygbiljetter vi sålde för deras räkning. Vår inkomst blev ganska snart lika med noll och även när vi tog ut avgifter på våra bokningar hade vi svårt att hänga med de stora jättarnas avtal med flygbolagen. Om vi skulle klara oss och vårt företag insåg vi att vi måste hitta minst ett till ben att stå på. Men vad skulle det vara?

Det var då jag kom att tänka på där härliga pensionatet på Tasmanien, ön som ligger strax söder om Australien. Jag har varit på många studieresor till olika länder för att besöka hotell och andra intressanta platser. Ibland sov jag på stora flotta hotell, men det var alltid små personliga pensionat som väckte mina drömmar.

Tar ett steg i taget. Jag vet att jag kan och att det går. Jag har fler drömmar och idéer som jag vill förverkliga.

På det Tasmanska pensionatet kom ägarinnan personligen och hälsade mig och mina medresenärer välkomna. Hon visade oss runt på det otroligt mysiga hotellet. När vi skulle äta i matsalen diskuterade jag lite extra med servitören om vad vi skulle dricka. Det slutade med att han tog med mig och en kollega ner till en fantastisk vinkällare för att välja viner från pensionatets egen vinodling. Det blev en oförglömlig middag och jag sa till mig själv att skulle jag göra något annat i mitt liv än att driva resebyrå så skulle jag ha precis ett så mysigt och personligt hotell.

Så när resebyrån var hotad var en cirkel på väg att slutas. Jag och min man bestämde oss för att börja leta efter en större gård. Vi tyckte om Skåne och åkte ner en helg för att se oss omkring. Helgen gick utan att vi hittade något särskilt. Men i sista stund mötte vi huset som vi genast förälskade oss i. Det stod där mitt framför våra ögon. En gammal gästgivaregård, mörk och övergiven, men alldeles, alldeles underbar. Det var när vi var på väg att ta flyget hem till Stockholm som vi körde förbi den gamla gården. Vi stannade till, men vi hade bråttom eftersom vi hade en tid att passa. Flyget skulle snart gå. Redan nästa dag tog jag kontakt med ägarna och till min stora glädje fick jag då veta att gästgivaregården var till salu!

Tre dagar senare åkte vi ned igen för att få oss en närmare titt. Det var en av Skånes äldsta gästgivaregårdar med anor från 1680-talet. Där fanns nio slitna hotellrum med orangea väggar, en smutsig och väldigt sliten restaurangdel, en festvåning med murriga bruna möbler och grått parkettgolv, en fantastisk men ovårdad trädgård och en näst intill obeboelig lägenhet. Vi blev båda förälskade i gården. Vi hade ingen som helst erfarenhet av att driva hotell, men bestämde oss ändå för att våga språnget.

Idag, snart åtta år senare, jobbar jag som kock i köket på vår gård, Skivarps Gästgivaregård. Min man välkomnar och tar hand om gästerna. Vi serverar mat som huvudsakligen producerats av bönder och trädgårdsmästare i vårt närområde. Hos oss är inga halvfabrikat välkomna. Vi har en bra samling goda viner och drycker. Vi har visserligen inte någon vinodling än, som de hade på Tasmanien. Men vänta bara… jag har massor kvar att göra. Tar ett steg i taget. Jag vet att jag kan och att det går. Jag har fler drömmar och idéer som jag vill förverkliga.

Jeanette Bohman, gästgivare/delägare Skivarps Gästgivaregård, Skivarp

www.skivarp.com

Här kan du följa Jeanette och Johans resa http://www.besoksliv.se/blogg/jeanette-bohman

Den här berättelsen är publicerad i Tillväxtverkets bok ”Betydelsefulla möten – Nu är det dags!” där Ambassadörer för kvinnors företagande medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.tillvaxtverket.se/publikationer