Jag är uppväxt i en bergslagsort, Hällefors, där idrottade man ofta och länge. Med länge menar jag att man tillhörde en förening ordentligt länge. Man skolades in och präglades av enkelheten och det prestigelösa ledarskapet, det raka och ärliga. Björn Fransson var en stor idol för mig, han är 10 år äldre, officer och elitorienterare. Det skulle jag bli, det blev jag. Hans sätt att möta oss yngre var för mig hedervärt. Björn stod för hård träning, humor och ansvar. Det enkla var bäst nog, jag imponerades över hans sätt att förmedla lojalitet, ansvarstagande och attityder som man skulle bära med sig. Det enda minuset han hade var att han snusade, det gjorde ju att jag tog till dosan redan vid 14 års ålder.

Än idag kan jag komma ihåg hans sätt att förklara träning, man skall jobba i hård terräng och länge, det skall vara svettigt, blodsmak och jävligt. Detta var hårda tuffa ord men i all välmening. Han fick mig att bli en duktig ledare, enkelheten och lojaliteten är de viktigaste förhållningssätten som finns.

Han sa ofta: ”Visa att du bryr dig med hela ditt hjärta i alla lägen och lägg inte tid på att gnälla över småsaker.”

Trots att jag inte har träffat Björn på snart 30 år är han min ledstjärna i livet. Idag verkar han i Stribergs socken som hemmansägare och driver skogs- och jordbruk i all enkelhet.

Han är snart 60 år, men springer banne mig milen på 50 minuter i obanad och jävlig terräng. Det skall vara enkelt… Idag finns Björn med i nästan alla mina beslut som jag tar som ledare. Som rektor för nästan 500 personer blir det ett antal beslut varje minut, timme och dygn. Han känns ända in i hjärtat.
KALLE NILSSON 51 ÅR, REKTOR, KARLSTAD