1971, när jag var 25 år, stod jag i valet och kvalet om jag skulle lägga av med löpning. Jag hade just tagit examen från GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan) och blivit erbjuden en tjänst som gymnastiklärare. Jag höll vid den tiden hyfsad europeisk klass och var ganska nöjd med det. Jag hade inga ambitioner till att bli bäst i världen och tränade på en ganska allmän nivå, utan professionell inställning. Men just det året hölls europamästerskapen i friidrott i Helsingfors. Jag var där för att tävla på 3000 meter hinder, men det jag åstadkom där kom egentligen helt i skymundan, jämfört med vad jag fick uppleva från sidan av banan. Finland hade lagom till mästerskapet på hemmaplan fått fram en storlöpare, Juha Väätäinen.

Han var enormt populär. Det räckte med att han kom in på banan och värmde upp med några stegringslopp, för att publiken skulle bli helt vild. När han sedan dessutom gick och vann både 5000 och 10 000 meter var det som om hela stadion kokade över till följd av publikens jubel. Det var egentligen en fullkomligt obeskrivlig upplevelse, men för mig var den också avgörande. Jag hade tävlat mot Juha Väätäinen ett antal gånger genom åren och han hade väl varit bra, men inte så märkvärdig. Man kan säga att det var kombinationen av hans plötsliga framgångar och av den fantastiska inramningen på Olympiastadion i Helsingfors, som fick mig att tänka om när det gällde min egen löparkarriär. För om Juha Väätäinen kunde så borde ju också jag kunna. Inte långt senare tog jag därför kontakt med honom, för att fråga om hur han hade burit sig åt för att bli så bra. Och Juha var inte snarstucken.

Han bjöd ner mig till Spanien, där han höll till, och jag fick träna tillsammans med honom under en period. Och det var tufft. Han hade blivit enormt löpstark jämfört med bara några år tidigare. Men genom honom lärde jag mig det jag hade kommit dit för. Jag fick förståelse för vad som krävdes för att ta det där sista steget upp i världstoppen. Egentligen var det ganska enkelt. Grundregeln var att ju mer man sprang, desto bättre blev man. Det fanns inga genvägar.

Kanske låter det hårt och enformigt, men jag märkte att det faktiskt blev roligare att hålla på med löpning när jag väl hade bestämt mig för att ta det på allvar. Tävlingarna blev mer stämningsfyllda också för mig och jag är tacksam för att jag har fått uppleva den sidan av löpningen. Och jag har all anledning att tacka Juha Väätäinen för att han befann sig och gjorde rätt saker på rätt plats vid rätt tillfälle. Utan hans och Helsingforspublikens påverkan hade jag förmodligen aldrig slagit några världsrekord, eller tagit det där OS-guldet.
ANDERS GÄRDERUD 62 ÅR, GYMNASTIKDIREKTÖR, LIDINGÖ