Från början levde jag i förvissningen om att samhället alltid vet bäst. Att allt är ordnat utifrån goda tankar och handlingar. Men sen, under 1980-talet, förändrades min naiva inställning efter att jag hört om planerna på nya motorvägar genom Bohuslän. Det gjorde mig fruktansvärt upprörd. Det var så onödigt. För det var ju inte fler bilar samhället behövde!

En annan upplevelse som påverkade mig starkt var när jag gjorde mitt tekniska praktikantarbete på Ringhals. Som fysiker var jag positiv till kärnkraft när jag började. När jag märkte att unga killar som jobbade där manipulerade sin personliga strålningsmätare, bara för att kunna tjäna extra pengar, insåg jag det riktigt förfärligt farliga i strålning som varken luktar, känns eller syns.

Min första reaktion mot allt det här var att gå i en kurs i civil olydnad för så kallade trädkramare. Det tyckte jag var den bästa reaktionen mot ett samhälle som svikit. Men så slumpade det sig att jag fick dela rum och telefon på jobbet med Bo Galle, en yrkeskollega som var med i Miljöpartiet de gröna. Han blev för mig ett levande bevis på att helt vanliga människor kunde vara politiskt aktiva.

I våra samtal visade jag ett visst intresse för politiken och han sa att jag ju kunde testa och gå på ett medlemsmöte.

 ”Och låt dig inte avskräckas av den stökiga stämningen”, sa han

Första mötet var ganska stökigt faktiskt. Men detta fungerade inte avskräckande, utan blev istället en uppmaning till mig. Här var ett parti som ännu inte var riktigt färdigt. Jag kände att min insats kunde behövas för att hjälpa till att forma denna oslipade diamant.

Det var första gången i mitt liv som jag ens tänkte tanken att jag skulle vara med i ett politiskt parti. Och det var en befrielse att inse att man kunde vara med i en förening utan att vara ensidigt intresserad av någon specifik sport eller hobby, utan mer för att jag var brett intresserad av samhällets positiva utveckling.

Som kommunpolitiskt aktiv är jag nog mest stolt över att ha kunnat lägga fram förslag som också blivit verklighet. De två viktigaste besluten för mig har varit utbyggda cykelbanor och många andra cykelfrämjande aktiviteter samt att sociala och etiska kriterier införts vid all upphandling.

Jag behövde inte krama något träd eller ägna mig åt civil olydnad för att åstadkomma detta. Jag behövde bara inse att jag själv var en bit av samhället som jag tyckte skulle ordna allt till det bättre.
Karin Pleijel 47 år (MP) Kommunfullmäktigeledamot/Ordförande i Upphandlingsbolaget i Göteborgs stad Göteborg