1971, när jag var 25 år, stod jag i valet och kvalet om jag skulle lägga av med löpning. Jag hade just tagit examen från GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan) och blivit erbjuden en tjänst som gymnastiklärare. Jag höll vid den tiden hyfsad europeisk klass och var ganska nöjd med det. Jag hade inga ambitioner till att bli bäst i världen… Läs vidare →

Läs vidare …

Redan i barndomen var jag en blyg flicka. Jag kom från ett hem där det inte pratades särskilt mycket och jag hade svårt att ta för mig. Ofta kände jag att jag inte kunde vara duktig på någonting. Tyvärr tog jag med mig det här beteendet in i vuxen ålder. Det hjälpte inte ens att jag var tillräckligt bra på… Läs vidare →

Läs vidare …

Livet var turbulent och jag skulle gå min första amatörmatch i boxning. Naturligtvis borde jag vara fokuserad. I boxning måste man vara skärpt, annars är det kört. Annars kan man lika gärna strunta i att gå upp i ringen. Men jag kunde inte hjälpa det. De ofrivilliga tankarna gnagde envist runt inuti huvudet. Borde jag plugga? Eller borde jag ta… Läs vidare →

Läs vidare …

Det finns två personer som betytt något alldeles extra för mig och min idrottskarriär. När jag var tolv år kunde jag knappt simma alls. Just det året hölls handikapp-VM i Göteborg. På den tiden var det inget stort evenemang och det var bara en lycklig slump att jag fick reda på det. Det föll sig nämligen så att de aktiva… Läs vidare →

Läs vidare …

Det är en sådan där härlig vinterkväll och jag och min ”knattegrupp” är på väg att avsluta träningspasset. Vi ska åka ett sista varv på den korta banan och var och en får uppgift att öva på det vi gått igenom tidigare under kvällen. Vi ska öva lite extra ikväll, för på söndag är det säsongens första tävling och på… Läs vidare →

Läs vidare …

När min morfar Sivert var ung var han en lovande långdistanslöpare som valde att trappa ner när han fick tre döttrar och ett större familjeansvar. Men hans intresse och idrottskunnande levde kvar, så när han fick höra att jag, som liten 7-årig parvel, ville börja med brottning blev han glad. ”Det är bra och allsidig träning”, sa han och såg… Läs vidare →

Läs vidare …

Jag hade just flyttat till Dalarna, närmare bestämt till Backa i Rättvik. Det var runt jul 1972 och jag hade ett ärende till posten. Där stötte jag på Back Ulla Gustafsson. Vi stod i varsin kö och började prata med varandra. Back Ulla var sjukgymnast och arbetade med gruppgymnastik för äldre. Vi hade mötts som hastigast en gång tidigare, på… Läs vidare →

Läs vidare …

Nyklippt gräsplan. Kvällssol. Bollen kastades för fyrtioåttonde gången i en lätt båge mot min panna, varje träff var en njutning. Jag kunde hålla på hur länge som helst, jag kände mig duktig på detta och Allan sa ju att jag var ”fenomenaler”. För en liten kille eller tjej som just påbörjat sitt idrottande är detta många gånger avgörande, att få… Läs vidare →

Läs vidare …

Jag var ingen då jag växte upp, jag hade ingen identitet och hade heller inte något vidare stöd av mina föräldrar. Jag växte upp i en förort där förutsättningarna inte var så bra. Vid 14 års ålder sa min lärare Martha Hellstrand till mig: ”Du ska spela basket!” Hon hämtade mig en kväll och åkte med mig till Hammarby Basket.… Läs vidare →

Läs vidare …

Det var den konstigaste och mest oväntade fråga jag fått i hela mitt liv. Men den kanadensiska kvinnan hade ställt frågan på fullaste allvar. Hon undrade hur det kändes att vara en stjärna. Jag? Rebecca? En helt vanlig idrottstjej från Stockholm, som ägnar fritiden åt en av Sveriges minsta idrotter? Ringette, en sport som liknar ishockey, men med klubbor utan… Läs vidare →

Läs vidare …