När jag var runt 14 år började jag träna simning. Jag var en av de sämsta i min skolklass på att simma och det var väl egentligen därför jag började. Men att jag sedan fortsatte träna, det berodde mest på Sophia Lindstrand. Hon blev min tränare när jag flyttades upp till b-laget i Trollhättans Simsällskap. När jag tänker på Sophia… Läs vidare →

Läs vidare …

Många gånger har jag fått frågan vad jag haft för idoler. Men jag har aldrig haft några idoler, jag har bara haft min storebror Stig. Han är några år äldre än mig och det var honom jag ville bli lika bra som. Jag följde i hans fotspår och när vi båda spelade i Brynäs fungerade han många gånger som en… Läs vidare →

Läs vidare …

Tidernas främste tennistränare hette Harry Hopman och kom från Glebe i Australien. Totalt förde han sin ”kängurunation” till 16 triumfer i Davis Cup. 15 av fullträffarna noterades under perioden 1950-67 då Australien oavbrutet figurerade i finalerna i idrottsvärldens viktigaste lagtävling. Stor del av framgången tillskrevs Hopmans taktiska förmåga. En av de många skräckslagna motståndarna uttryckte det så här träffande: ”Med… Läs vidare →

Läs vidare …

Mina ögon sved för att jag var så sur. Hon bara stod där och skrek på mig. Jag red min första ridlektion för Maria Hjelm på Ringsjön, och jag ville verkligen inte rida för henne mer. Men jag fortsatte ändå och lärde mig att hon var som hon var. Maria kunde stå och skrika på mig i en halvtimme i… Läs vidare →

Läs vidare …

Det var i pingisskolan på Ljungfälleskolan i Växjö som jag fick Carl-Erik Wretman som tränare. Han var redan då i 75-årsåldern, men brann för oss barn. Han var lugn, rättvis och bestämd. Man kunde alltid lita på honom. Han lärde mig att alltid göra mitt bästa. Oavsett om jag mötte en svår motståndare, eller om jag spelade i ett lag… Läs vidare →

Läs vidare …

Nuförtiden när jag har ont och grinar illa, när träningen känns jobbig och svår och jag tycker att jag inte har kommit någonstans, då brukar jag se en liten tjej i ögonvrån. Hon tittar på mig med stora beundrande ögon och ser lite frågande ut. För inte så många år sedan var den tjejen jag. Jag minns att jag var… Läs vidare →

Läs vidare …

Som tioåring var jag på mitt allra första träningsläger i Orsa. Klubben jag tränade med var Hulåns IF och det var Dalarnas skidförbund som hade ordnat lägret. Efter ett par dagar tyckte jag och min kompis att det blev lite drygt med all träning i elljusspåret. Vi sprang och vi slet, men vi blev ändå tvungna att släppa de andra… Läs vidare →

Läs vidare …

Den dagen då jag för första gången fick hjälp av Viljo Nousiainen att träna på min ansats glömmer jag aldrig. På bara några minuter ökade jag mitt personbästa med sju centimeter. Innan den dagen hade jag inte haft någon ansats alls. Viljo brydde sig verkligen, hans engagemang gav mig trygghet. Viljo blev min tränare och min bästa vän. Gemenskapen med… Läs vidare →

Läs vidare …

I slutet av 40-talet var jag sju år och började på Matteusskolan i Norrköping. Vad jag minns mest av allt är att min lärarinna i första klass såg mig. I hennes ögon fanns det alla barn längtar efter – kärlek. Hon lyckades göra det osynliga barnet synligt. Jag kom från ett hem där det inte var så vanligt att man… Läs vidare →

Läs vidare …

Britta Flodin blev min språngbräda till fortsatta studier. Jag hade henne som min klassföreståndare i mellanstadiet på Centralskolan i Skinnskatteberg och hon blev mitt stora stöd. Jag kände alltid att hon tyckte mycket om oss elever. Alla i hennes klass blev sedda som de var och sammanhållningen i klassen var stor. Än i dag, trots att det gått över 40… Läs vidare →

Läs vidare …