Det var en varm och solig dag. Jag satt och åt lunch med mina medarbetare på Konserthusets restaurant i Västerås när det ofattbara hände. Min kroppspulsåder brast. Jag var 55 år.

Ambulansen kom snabb och jag fick åka i ilfart till akuten för att sedan åka vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala för operation. Läget var livshotande, men jag blev mycket väl omhändertagen. Efter tre månader fick jag åka tillbaka till Centrallasarettet i Västerås.

Det professionella mottagandet och omhändertagandet gjorde min återhämtning möjlig, snart kunde jag gå utan både kryckor och rullator. Efter nära 30 år som företagare inom kommunikation och reklam vändes på några sekunder hela mitt liv upp och ned. Jag har fortfarande lite svårt med talet, kroppen är annorlunda än förr och jag har inget körkort. Men jag är vid liv och vid gott mod.

Mitt uppe i allt det här har stödet från familjen har betytt väldigt mycket för mig, men även alla de djur vi har på vår gård strax utanför Västerås. Efter den här här livsförändrande upplevelsen har jag idag en vardag som skiljer sig mycket från en stressig företagsledares dag, men jag har också en helt ny syn på djur och deras betydelse för oss.

Mina två favoriter har alltid varit våra hundar Milla och Dio. Milla, en svart labradortik och Dio, en Amerikan Stafford Shire terrierhane. Varje morgon fodrar jag alla hästar i stallet och ger katterna mat. Katten Mojje är i stallet och får sin mat samtidigt som hästarna. Katten Robert får sin mat i köket. Han kommer ofta in i köket och vill bli klappad och få mat. Sen är det hundarnas tur att få mat och en sväng på gården. Sedan lägger jag mig i tv-soffan. Närheten med djuren är för mig fantastisk.

Nu under våren insjuknade min älskade Milla hastigt. Hela familjen hade varit sjuka i förylningar och influensa ett par veckor, även djuren var lite hängiga under den här perioden. Men det gick inte över för Milla, hon ville varken äta eller röra sig. När vi en kväll tog Milla till djursjukhuset visade det sig att hon hade många tumörer. Hon blev 13 år och var under många år en underbar vän och kompis på långa turer i skogen. Att förlora Milla var en oerhörd förlust för mig och det blev en tung tid efter hennes död. Milla brukade lägga sig troget vid mina fötter i soffan varje förmiddag medan jag tittade på tv-programet Djurpolisen. Det programmet handlar om vanvårdade djur som får en ny chans genom adoptioner. Det har blivit tomt utan Milla, men jag är glad att jag har Dio kvar.

Efter lunch brukar jag vila och lyssna på Dagens Eko och P4 Extra. Även då med Dio som sällskap. Det är en väldigt skön känsla att ha djur nära. Fram till 3-4 tiden är det lugnt hemma, sen tar jag en långtur genom skogen i den fina naturen. Dio, som bara är fyra år är med mig och jag lär känna honom mer för varje dag. Han gillar att nosa länge på vissa ställen, det finns så många andra djur i skogen som dem känner lukten av.

Hundarna är de som betytt mest för mig i min rehab och väg tillbaka. De har gett mig kraft och inspiration och vid ett flertal tillfällen ser jag dem i ögonen och inser den nytta de gör för mig. Jag är så tacksam för alla djur.
KENT HOLMSTRÖM, VÄSTERÅS

kent@klavstagard.se