I över 50 år har jag inkluderat min fröken från första och andra klass i min aftonbön. Varför jag började en gång antar jag var för att fröken Olsson blev min idol. Jag hade inte så många mer än pappa. Nyinflyttad i ett bostadsområde med många barn kikade jag mest på dem genom fönstret, blyg och ovan. Men fröken uppmärksammade mig när jag snirklade till bokstäver i skolboken utan bläckplumpar.

Skolan gav mig självförtroende, jag hängde axelväskan över den grå trenchcoaten och tryckte ned den svarta skolmössan över det nylockade håret. Mamma värmde locktången på spisplattan varje morgon för att jag skulle vara fin för fröken. Jag växte inuti och fick nya kompisar. Jag gillade skolan upp genom åren, även när jag sen senare gick en specialutbildning.

Fröken, den allra första, lärde mig att veta vem jag var och vad jag kunde. Det är nog därför jag rabblar min ramsa i slutet av Gud som haver varenda kväll. Gud bevara mamma och pappa och lillebror och fröken. Amen.
Kerstin Ekendahl Watson 60 år, journalist, Kennebunkport Maine USA

Lyssna till Jag växte inuti

Den här berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *